I januari 2013 satt vi i en bil mellan Ronneby och Sturup. Vi hade ledsnat på optimisternas tomma löften och födde där idén om en alternativ självhjälpsbok. En bok om pessimismen som en väg mot lycka. Den Lyckliga Pessimismen. Vi anade inte då att vi lade grunden till det som skulle bli en pessimistisk rörelse i Sverige, ja till och med i Norden!
Att hela tiden förändra sig eller åtminstone vilja eller sträva efter att förändra sig har blivit nära på obligatoriskt i Sverige. Det är som om vi svenskar ser ett egenvärde i själva förändringen. Bara vi vill någonstans och eftersträvar något annat än det vi har för stunden, så är vi rätt ute. Den stora faran är att välja att sitta still och inte agera. Att nöja sig med det man har.
Redan då jag och Jan Bylund började läcka lite information kring vårt bokprojekt ”Den lyckliga Pessimisten – om varför negativt tänkande är positivt” möttes vi av ett samstämt ”ÄNTLIGEN”. När sedan boken blev officiell och sedermera kom ut fick vi återigen lyssna till människor som på olika sätt kände det befriande av att vi skrivit boken.
När skådespelaren Robin Williams tog sitt liv började vi prata om psykisk ohälsa igen. Som vi ofta gör då någon artist, idrottsman eller tv-profil väljer att berätta om sitt eget psykiska mående. Det är synd att vi inte gör det oftare, pratar om det alltså. Så många lider i det tysta. Det är tyst för att ämnet är svårt, skamfyllt och sällan får den plats det förtjänar i media och i debatten.