Är nytt bättre än tryggt?

Sitter och reflekterar över den ständiga jakten på nytt, mer och svårare när det gäller allt från omorganisationer till min linedancegrupp.
   Det känns som vi så sällan får landa i trygghet nuförtiden. Vi ska hela tiden sträva efter mer, bättre, nyare, svårare osv. Vi tappar det sköna i att få vila i det som är. Att få bli trygga och känna oss hemma. Att kunna riktigt bra och känna glädjen och en ökad självtillit i det.
   Jag ser det i det stora perspektivet. När jag är ute och föreläser hör jag hur trötta folk är på omorganisationer. De stör arbetsron, man får aldrig komma in i något förrän det ska ändras igen! Många känner sig både trötta och otrygga när allt är nytt hela tiden. Inte så konstigt! Hjärnan är defaultprogrammerad till att vara misstänksam mot nytt.
   Och jag ser det i det lilla perspektivet. I min linedancegrupp ska vi lära en ny dans varje vecka. Den ena dansen hinner inte sätta sig förrän nästa ska in. Stegen och turerna påminner om varandra, hjärnan blir förvirrad. Vi nöter in en ny och så vips är en dans som vi  trodde vi kunde som bortblåst!
   Jag kan ju sluta gå dit! Visst men det är så himla kul, när vi dansar. När vi inte ska stega nytt hela tiden. När vi känner oss säkra i en dans och gruppen börjar röra sig som en enhet. När vi kan köra gamla danser till ny musik och verkligen DANSA! (Linedance är dessutom superbra mindfulnessträning - utan närvaro går det bara inte!).
   Men säg till då, tänker du kanske? Det har jag gjort. Jag tar rollen som den besvärliga när övriga snällt tragglar på. Enligt läraren ska vi helt enkelt lära oss en dans varje vecka. Så är planen. Vi ska utvecklas.
   Visst, det kanske bara är jag som har det jobbigt. Det märkliga är att på väg till bilarna efteråt är det flera andra som tycker som jag...
   Nu ska jag ta en fika och åka och dansa! Ikväll ska vi lära oss ytterligare en ny dans. Vet att det genererar nya hjärnvägar. Men vill gärna köra på och bli hemtam på några tidigare. Så att jag inte går så  mycket vilse! ;)

/Anneli