Blogginlägg —
En blogg om hur Våga bry dig och mina kollegor fick mig att våga lämna en våldsam relation
”Jätteviktigt att vi tillsammans gör skillnad. Att det tyvärr bara är en liten del som anmäls” sa polischefen under filminspelningen till Våga bry dig och tittade rakt på mig. Sen gick jag hem och lämnade min partner och förövare för gott.
Varför skriver jag den här bloggen?
Det har jag fått fundera över ganska mycket och även vilken vinkel bloggen skulle ha. Kanske är det för att visa att våldet finns närmare än vi tror och ofta på ställen som vi först inte trott. Jag har varit lite orolig över att det ska tolkas som att man ska tycka synd om mig, och det är det sista jag vill. Idag tycker jag inte att det är jobbigt att prata om det jag varit utsatt för och jag skäms inte – vilket jag såklart heller inte ska men som de flesta ändå gör. Det har jag många av er på Mimer att tacka för.
När jag efter åtta år var redo att lämna den våldsamma relationen för gott den här gången, övergick det i ett eftervåld som pågick runt mitt hem och som även nådde min arbetsplats. Jag blev utsatt för kränkningar, förtal, hot, stalking och skadegörelse. En extremt tuff och energikrävande tid som följdes av många polisförhör och senare rättegång. Men jag ångrar det inte för en dag och jag skulle göra om det utan att tveka. Idag är han dömd och det utfärdades ett kontaktförbud. Jag gjorde det för min egen skull, och för mina döttrar, men jag hoppas att jag genom att stå upp för mig själv också har banat väg för många andra kvinnor framöver.
Så den här bloggen skriver jag för alla er på Mimer som fanns där. För er som vågade ställa frågor och vågade höra av er när min integritet sattes ur spel. För er som stöttade och visade att ni fanns där om det behövdes och för er som behandlade mig precis som vanligt. Till mina chefer som, trots att de aldrig varit med om en situation där en anställd blivit utsatt för något liknande, stöttade på ett sätt som inte lämnat något att önska. Och för dig som är utsatt, och behöver veta att du inte är ensam.
Kalla fakta
I Sverige anmäls i genomsnitt 104 fall per dag där en man utsatt en kvinna för någon form av våld i en parrelation. Och var 3:e till 4:e vecka dödar en man en kvinna som han är eller har varit i en parrelation med.
Sedan 1 juli 2026 är även psykiskt våld straffbart i Sverige. Det innebär att du kan få upp till fyra års fängelse om du upprepade gånger utsätter någon för till exempel tvång, förolämpningar, övervakning av mobilen eller manipulerande.
Forskning visar att det psykiska våldet till och med kan vara svårare att läka från än det fysiska. Det psykiska våldet övergår ofta till fysiskt våld, det är nästan alltid bara en tidsfråga.
Så hur hamnade jag där då?
Våldsamma relationer följer nästan alltid samma mönster. Det började med kärleksbombning där jag kände mig prioriterad, lyssnad på, upplyft, jag fick uppvaktning med presenter och lyckoruset kändes på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det var som att han levde i mitt huvud och sa de där sakerna som jag alltid velat höra, i exakt rätt tid.
Det skedde inte över en natt, manipulationen och nedbrytningen pågick lite i taget under en lång period. Det började med småsaker som han ville att jag skulle sluta med, eller klankade ned på, och jag tänkte ”det är saker som inte spelar någon roll, jag kan ändra mig”, till att jag till slut tänjt så mycket på mina gränser att jag inte längre visste vem jag var eller hur jag hamnat där – jag är ju en stark person som står upp för mina åsikter och värderingar!
Han la över ansvaret på mig och vände problemen till att ”Om du bara hade…” eller ”När du gör så här…” för att ursäkta kränkningar, det fysiska våldet och när han förstörde mina saker. Jag slutade lita på mina egna reaktioner och mitt eget omdöme.
Till slut handlade allt om att anpassa sig för att undvika bråk. Hur kunde jag göra annorlunda för att han inte skulle bli arg? Men det spelade ingen roll, ofta kände jag att det var som att han letade efter saker att starta ett bråk om.
Jag har alltid beskrivit det som ett beroende; jag mår dåligt av min partner, men söker tröst hos honom.
Fråga inte varför jag inte bara lämnade honom
Den vanligaste frågan och den frågan du inte ska ställa till en nuvarande eller tidigare utsatt person, eftersom den lägger skulden hos den utsatta. Fråga i stället honom varför han utsatte mig för våld.
Mitt största hinder var att jag tyckte synd om honom. Det gör jag inte idag.
Står du nära någon som är eller har varit i en våldsam relation?
Det tar hårt på dig också som är nära en person som utsätts för våld och även du kan behöva någon att prata och ventilera med. Men du ska veta att du är otroligt viktig.
Det är en svår balansgång för att inte tappa relationen, men kommunicera att du finns kvar där, att du känner dig orolig och ha tålamod. Det är viktigt att den som är utsatt får känna att den får ta sina egna beslut. Om hon erkänner att relationen är fel måste hon lämna, och det kanske hon inte är redo för än. Var tydlig med att situationen är farlig och att det inte är okej, men anklaga henne inte, försök förstå och sätta dig in i situationen så mycket du kan. Du är viktig för henne, för att hon ska få en ”nykter” bild av det som sker och för att hon ska känna att hon inte är ensam den dag hon väljer att lämna.
Vad fick mig att lämna?
Det var hösten 2023 och vi startade ett initiativ som vi valde att kalla Våga bry dig,där jag blev ansvarig kommunikatör. Det skulle spelas in film, bland annat med regionspolischefen. Vi satt i en kolsvart studio och mitt i filminspelningen ställde jag några frågor till polischefen, jag minns inte vilka, men som han besvarade och tittade rakt på mig: ”Jätteviktigt att vi tillsammans gör skillnad. Att det tyvärr bara är en liten del som anmäls.”
Jag gick hem och lämnade min partner och förövare för sista gången – för lämnat honom hade jag gjort flera gånger. Det känns konstigt och fel att skriva det, och jag hoppas att de i min nära omgivning som stöttat mig under alla år vet att de också gjort skillnad och också varit en betydande del till att jag till slut tog mig därifrån, men när jag förstod att till och med en myndighetsperson som regionspolischefen stod på min sida så fann jag styrkan att lämna för gott.
Att vi på Mimer vågar lyfta ett känsligt ämne och tillsammans visa både internt och ut till våra hyresgäster att det inte är okej, betyder mer än vad jag tror att de flesta av er förstår. Känslan av att vara ensam i en tvåsamhet är aldrig så stor som i en våldsam och manipulerande relation.
Så tack! Fortsätt våga bry er, våga fråga och våga agera om ni känner oro för en kollega eller en hyresgäst, eller någon annan i din närhet. Och det är därför jag också kommer fortsätta våga sprida budskapet, i hopp om att fler inte längre känner sig ensamma och till slut orkar och vågar lämna.
- Jag vill slutligen förtydliga att min förövare inte är samma person som pappan till mina barn. Jag är också medveten om att våld i nära relation även förekommer från kvinna mot man, man mot man och kvinna mot kvinna, men har valt att formulera mig enligt det klart överrepresenterade alternativet; man mot kvinna.
Är du eller har du varit utsatt för våld i nära relation och behöver hjälp och stöd hittar du kontaktuppgifter dit du kan vända dig på vår hemsida via länken nedanför. Jag kan varmt rekommendera att ta hjälp av en psykolog eller terapeut som är specialiserad på våld i nära relation och/eller Centrum mot våld, som har både enskilda samtal och gruppsamtal. Via länken kan även du som känner oro för någon annan vända dig för råd och stöd. Det finns även kontaktuppgifter för dig som utsätter andra för våld och vill få hjälp att sluta.