En vecka fri från våld – även för alla barn

Cirka 200 000 barn lever i hem där de bevittnar eller själva utsätts för våld. Många känner sig ensamma i sin situation och upplever att vuxenvärden inte förstår eller bryr sig om hur de mår och vad de utsätts för. Det är en känsla jag själv så väl kan relatera till, då mitt barndomshem under många år var en otrygg plats att växa upp i.

Att våga bry sig gör skillnad. Hos Mimer arbetar vi för att skapa trygga boendemiljöer, inte bara genom våra fastigheter, utan genom att uppmuntra gemenskap och omtanke mellan grannar, som exempelvis barnpiloter, gårdsfester och trygghetsvandringar.

Ett annat exempel är initiativet Våga bry dig, där ett kontinuerligt arbete bedrivs för att stoppa våld i nära relation, hjälpa barn i utsatthet och minska psykisk ohälsa och ofrivillig ensamhet. Arbetet sker i samarbete med polisen och Västerås stad, och syftar till att uppmuntra våra hyresgäster att visa omtanke för varandra.

Våld i nära relation kan förekomma mellan partners, förälder och barn, eller syskon. Det handlar om våld som sker i en relation där det finns en känslomässig närhet, tillit eller beroende. I Sverige uppger närmare 30 procent av den vuxna befolkningen att de blivit utsatta för våld i en nära relation, oftast av en partner som de har eller har haft en kärleksrelation med. Konsekvenserna för den som utsätts är ofta både fysiska och psykiska, och påverkar hela livssituationen.

När vi hör begreppet våld i nära relation är det lätt att tänka på fysiskt våld som slag och sparkar, men våld kan ha många former.

Psykiskt våld är ofta mer subtilt men lika skadligt. Det kan vara nedsättande kommentarer, kontroll över umgänge och isolering från vänner och familj. Ett exempel är den bestraffande tystnaden; ”the silent treatment”, där en person ignoreras helt, som om hen inte längre existerade. Det är ett sätt att utöva makt och kontroll och kan vara förödande för självkänslan.

Föreställ dig nu att du är ett barn i det hemmet. Du ser, hör och känner allt, men har ingen möjlighet att påverka situationen. Du är beroende av att de vuxna omkring dig vill dig väl, men tryggheten saknas.

Som tidigare nämnt lever cirka 200 000 barn i hem där de bevittnar eller själva utsätts för våld. Det kan handla om fysiskt våld, psykisk misshandel eller försummelse. Konsekvenserna är oftast allvarliga både på kort och lång sikt. Många barn får svårt att sova, koncentrera sig, får ont i magen och känner oro eller nedstämdhet. Även självskadebeteenden i form av att skära eller bränna sig själv och återkommande självmordstankar förekommer. På längre sikt kan det leda till psykisk ohälsa, svårigheter i relationer, missbruk eller kriminalitet. Att växa upp med våld som en del av vardagen, och att växa upp i utsatthet där våld, eller hot om våld, är ständigt närvarande, kan prägla hela livet.

Men trots att många barn lever i utsatthet, är det få som berättar självmant om vad de råkar ut för. Många känner sig ensamma i sin situation och upplever att vuxenvärden inte förstår eller bryr sig om hur de mår och vad de utsätts för.

Det är en känsla jag själv så väl kan relatera till, då mitt barndomshem under många år var en otrygg plats att växa upp i. Som vuxen förstår jag att tecknen fanns där hos mig som barn, men att det aldrig pratades om hur det var hemma. Under tonåren kom ilskan och den ”dåliga attityden”, vilket är vanligt hos tonåringar som lever i utsatthet. Men även då var det få vuxna som frågade hur jag mådde eller hur jag hade det.

Idag, när jag själv är vuxen, vet jag också hur komplext det kan vara när man misstänker att ett barn far illa. Det kan vara svårt att veta hur vi bör agera. Jag har själv stått inför situationer där tankarna rusar; ”gör jag det värre om jag säger någonting”, ”tolkar jag situationen rätt”, ”vad hjälper det om jag säger något” och känslan jag misstänker att jag inte är ensam om är att det är min uppgift att lösa hela den levnadssituation som barnet befinner sig i.

Men ibland är det enklare än vad vi tror. Du kan – om det inte är på bekostnad av din egen säkerhet – avbryta en situation, eller en känsla av ensamhet hos barnet, bara genom att säga ”Hej!” och fråga ”Hur är läget?”. Och våga fråga flera gånger. Barn och unga vittnar själva om hur viktigt det är att någon vågar ”vara jobbig”, att ha tålamod och fråga igen. Jag vet att det var det som till slut ändrade allt till det bättre för min del. Och jag minns de människorna med värme och känner en stor tacksamhet över att de inte backade undan när livet var svårt.

Det är viktigt att komma ihåg att du inte behöver bära hela ansvaret själv. Om du känner oro och misstänker att ett barn far illa, våga föra det vidare till de som kan hjälpa. En orosanmälan kan vara det som gör skillnad, och Socialtjänsten tar alltid ansvar för att bedöma situationen och ge rätt stöd till familjen.

För barn som lever i utsatthet kan en trygg vuxen vara avgörande. Det behöver inte vara en förälder, det kan vara någon i trapphuset, en vuxen på gården, eller någon som helt enkelt vågar se, lyssna, fråga och agera. Folkhälsomyndigheten lyfter att goda relationer mellan barn och vuxna minskar risken för ohälsa och främjar barns utveckling. Det betyder att vi alla spelar roll. Ibland räcker det med ett ”hej”. Ibland behövs tålamod och mod att fråga igen. Men varje gång vi vågar bry oss, kan vi bidra till att ett barn känner sig lite mindre ensamt.