Bristande förståelse i trafikpolitiken

På DN Debatt 26/8 presenterade professor Maria Bratt Börjesson en ny rapport om hur transportsektorn och klimatpolitiken. Vi stödjer fullt ut slutsatsen att det viktigaste är en stor satsning på elektrifiering av vägtrafiken. Men det finns andra uppenbara slutsatser som framgår av materialet som bör lyftas fram och få påverka politiken.

En central insikt från rapporten är hur en bristande förståelse för hur transportsystemet fungerar i verkligheten fått myndigheter och politik att till stor del ägna sig åt i bästa fall politiskt korrekta åtgärder, i sämsta fall skadliga åtgärder. Bilens är så dominant att när dagsläget ska redovisas måste bilanvändningen redovisas i ett särskilt diagram. Annars syns inte andra små transportslag som tåg, flyg, cykling konstateras i rapporten (sid 28-). Rapporten lyfter fram det som alla medborgare vet, att detta beror på att bilen är ett överlägset flexibelt och högkvalitativt transportslag för nästan alla behov hushållen har av mobilitet. Med dagens stora utbud av fossiloberoende fordon är bilar en del av den hållbara lösningen.

Rapporten avslöjar sedan obarmhärtigt det meningslösa i att försöka minska bilanvändningen genom att t ex öka kollektivtrafiken, tågsatsningar eller cykelprojekt.

Vad gäller cykling framgå att det främst är bland medelålders män i storstäder som cykling ökar medan den minskar markant i landet som helhet och särskilt bland ungdomar, samt att cykling konkurrerar med kollektivtrafik, inte bil.

Av rapporten framgår sedan att det i genomsnitt är så låg beläggning i kollektivtrafiken att det skulle vara en miljömässig vinst om den ersattes med bilkörning. Samma fakta redovisades förra året av professor Jonas Eliasson, idag måldirektör för tillgänglighet på Trafikverket, i en rapport för Stockholms Handelskammare.

Än mer avgörande är att rapporten också visar att subventionsbehovet är chockerande stort och skenande. De krävs enligt Eliasson 20-25 personer i en buss för att få ner kostnaden per person på samma nivå som om de rest med bil. Medelbeläggningen är bara hälften av denna nivå. Trots kraftigt höjda biljettpriser de senaste åren förmår de resande bara betala hälften av de verkliga kostnaderna. Subventionerna från skattebetalarna har ökat kraftigt och uppgår nu till över 20 mdr kr/år. Detta kan jämföras med vägtrafiken som betalar in mer än dubbelt så mycket som vad den kostar och ger ett överskott på ca 60 mdr kr/år. Bl a att framgår att bilister betalar 10 gånger mer än andra för sina koldioxidutsläpp!

Men beläggningsgraden och därigenom miljöeffekterna och de ekonomiska förutsättningarna varierar kraftigt. I t ex rusningstrafiken mellan stora bostadsområden och stora koncentrationer av arbetsplatser är miljönyttan stor och ekonomin god för kollektivtrafiken. Inte minst trängselproblemen gör kollektivtrafiken mycket värdefull för denna trafiksituation. Men detta utgör en mycket begränsad del av hushållens transportbehov, bara några enstaka procent. En stor majoritet av mobilitetsbehovet utgörs av fritids- och serviceresor samt arbetsresor där trängselproblem inte föreligger. Där är bilen överlägsen funktionsmässigt, ekonomiskt och miljömässigt. Detta skapar en utsatt situation för de kollektivtrafikberoende hushållen. En stor del av deras transportbehov ska utföras med en metod som är negativ för miljön och ekonomiskt belastande för skattebetalarna och därigenom konkurrerande med andra angelägna offentliga utgifter. Det kommer därför alltid att vara svårt att motivera och skapa resurser för ett trafikutbud som kan ge samma tillgänglighet och mobilitet som en egen bil.

Därför är det viktigt att samhällets transportpolitik motverkar ett ensidigt kollektivtrafikberoende, särskilt för socioekonomiskt utsatta grupper och t ex ensamstående föräldrar och nyanlända. En aktiv politik för att alla ska kunna ta körkort bör bedrivas. Parkeringspolitiken bör göra det möjligt för alla att på rimliga ekonomiska villkor ha tillgång till sitt fordon i närheten av hemmet, arbetsplatsen mm. Kostnaderna för att köpa och använda en bil bör vara rättvis och rimlig. Dagens situation där högavlönade i centrala Stockholm erbjuds att stort och kraftigt subventionerat kollektivtrafikutbud medan andra grupper runt om i landet hänvisas till en kraftigt överbeskattad bilanvändning är varken rättvis eller långsiktigt hållbar.

Tommy Letzén

Vd MRF