Ingen har väl undgått att elsparkcyklar har blivit ett växande problem i ett stort antal av våra städer. De ligger slängda överallt, t ex på trottoarer, cykelbanor och gator, vilket bland annat leder till olyckor bland andra trafikanter. Inte minst för syn- och rörelsehindrade innebär de stora risker.
Vad är det som kommer att driva våra fordon och vår industri i framtiden? Jag tror på vätgas och bränsleceller! Idag skriver jag om att EU-kommissionen i sommar bestämt sig för att investera enorma 180-470 miljarder euro för att bygga ut vätgasproduktionen i Europa.
Coronapandemin sätter sina spår på många olika sätt. Nu i sommar har t ex London höjt trängselskatten för att få färre att ta bilen in till city. Samtidigt ”predikar” Folkhälsomyndigheten och dess motsvarigheter i andra länder att man i så stor utsträckning som möjligt ska undvika att åka kollektivtrafik. Det är inte lätt att vara människa.
I en nyligen presenterad undersökning från Bisnode framgår det att 10 528 företag gått i konkurs i Norden (ej Island inräknat) under första halvåret. I Sverige handlar det om 3 786 konkurser från januari till juni, vilket innebär en ökning med 16% jämfört med förra året. Trots detta satsar man hårt inom vätgas- och bränslecellssektorn, en bransch jag skrivit en hel del om här på bloggen.
I senaste blogginlägget skrev jag om min framtidstro på vätgas som energikälla. Sedan dess har det hänt saker. Lagom till midsommar offentliggjorde nämligen Danmark att man vill storsatsa på vätgas till bilar, tunga transporter och flyget, vilket man bl. a kunnat höra om i Sveriges Radio P1.
Elon Musk och hans Tesla visade världen att det gick att förändra en mycket traditionell bransch. Nu, ett antal år senare, är det få biltillverkare som inte erbjuder elbilar, alla har följ efter och investerat otroliga pengar i detta. Men jag – och flera med mig - är inte övertygade om att batterier är framtidens energikälla.
Vid årsskiftet infördes krav på nya reningsanordningar i fraktfartygens skorstenar, s.k. Skrubbrar, för att minska svavelutsläppen i luften. Det märkliga är att det inte finns några regler för hur och var dessa skrubbrar ska rengöras. Konsekvensen blir att det i flera fall görs i havet. Forskare menar att ett fartyg kan släppa ut lika mycket koppar och zink som från sin båtbottenfärg.
Det är allmänt känt att kriser skapar kreativa och nya lösningar. En tydlig sådan till följd av Covid-19 är den ökade användningen av olika digitala tjänster för att genomföra onlinemöten och videokonferenser. Helt plötsligt har vi lärt oss och accepterat den nya tekniken.
Vi på NTEX har en verksamhet som spänner över hela världen med sjö-, flyg och landtransporter. Fram till 2020 var våra led
Under flera år har jag varnat för att det finns alldeles för få lastbilschaufförer i Europa. Bara i Sverige skulle det kunna vara uppemot 10 000 fler. Därför är det mycket glädjande att ta del av nyheten att allt fler unga väljer att söka sig till gymnasiets transportutbildningar. Extra kul är det att trenden med fler kvinnliga elever fortsätter att öka.
Dagen innan julafton publicerades en artikel på transportochlogistik.se som handlade om Naturvårdsverkets statistik över Sveriges utsläpp 2018. I den står det klart att koldioxidutsläppen från det svenska inrikesflyget minskade med 4 % jämfört med föregående år. Samtidigt visar undersökningen att inrikes järnväg ökar sina utsläpp med 7,3 %. Jag tycker att det är tänkvärt.
För några veckor sedan kom Riksrevisionen med en intressant rapport. I den riktar myndigheten hård kritik mot den planerade höghastighetsjärnvägen och understryker det jag sagt ända sedan diskussionerna kring detta projekt startade.
I senaste blogginlägget skrev jag om att Trafikverket fått ett regeringsuppdrag där man ska ta fram åtgärdsförslag för säkrare uppställningsplatser utmed våra svenska vägar. Trafikverkets uppdrag väntas vara klart 2029. Måste det ta ett helt decennium? Vad kommer hända innan dess?