Det är många tankar som snurrar i huvudet när bokreleasen närmar sig.

Det är många tankar som snurrar i huvudet när bokreleasen närmar sig. Okej, den är fortfarande två månader bort, men ni vet ju hur det är, tiden går.

Kommer många (någon) att läsa romanen? Kommer många (någon) att tycka den är bra? Blir det mest hiss eller diss? Kommer jag att nå ut? Jag har ännu bara fått smakprov på andras åsikter om Tills kärleken skiljer oss. Från de som jobbar professionellt tillsammans med mig för att det ska bli ett bra slutresultat. Däribland lektör, redaktör och språkgranskare. De som säljer in boken. Och så min förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende Förlag förstås. Jag har fått höra att den är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig. Att man blir alldeles svettig när man läser den. Att man rodnar. Att den är gripande. Och kort och gott att den är kanonbra.

Omdömena har faktiskt varit så positiva att jag har haft svårt att ta till mig dem. För när jag själv läser romanen blir jag mest … less. Men det är klart. Jag har tappat räkningen på antalet gånger som jag har läst igenom Tills kärleken skiljer oss. På hur många redigeringsvändor jag har gjort. Hur många gånger jag har flyttat ord och meningar. Eller skapat nytt. Huvudet är så sprängfyllt av Susanna, Philip och David, att meningar och stycken från boken poppar upp när jag minst anar det. Som den här som gick på repeat i huvudet under löppassen på julledigheten: ”Hon spurtade för att bli fri kylan som inte bara fanns utanpå, men också satt orubbligt fast inuti.” Eller det här: ”Hon fick en ingivelse att vilja borra ner huvudet i snön, försvinna bort. I stället betraktade hon den vita stenfasaden framför sig. Fasaden var ny, slät och utan ojämnheter. Fläckfri. I mörkret syntes i och för sig inte den fina jämna ytan. Men hon visste att den fanns där. Hade känt den med egna händer under sommarhalvåret, när hon låtit handflatorna smeka ytterväggarna på samma lätta vis som hon rörde vid sina barns kinder.” Eller kanske den här: ”På samma sätt var det som om något lyfts bort från hennes bröst och gjort det lättare att andas när han inte fanns i hennes närhet längre.” Eller varför inte det här? ”Älskade? Det där förbannade ordet som förstörde allt. Åtminstone så länge det var mellan man och kvinna. Se bara var älskandet hade fört Philip och henne. Långt bort till en återvändsgränd som var så smal och klaustrofobisk att den inte gick att ta sig ur.”

Jag kan min roman vid det här laget. Kan varje ord och stavelse i den, och då är det inte särskilt konstigt att jag inte blir förvånad när jag läser den, utan snarare uttråkad. Likgiltig. Less. Inget är ju nytt liksom. Vadå spännande? Jag vet redan vad som ska hända. Det är jag som har bestämt det. Skrivit ner det. Lagt ner min själ på att vrida och vända på orden. Tänk vilken makt egentligen. Att kunna forma sin historia. Sin roman.

Hur som helst, i helgen när jag satt och putsade och fejade på Tills kärleken skiljer oss, och hade passerat hälften av romanen och närmade mig upplösningen, hände något oväntat. Pulsen gick upp, jag hade andan i halsen och kunde inte bläddra fram fort nog. Jag var tvungen att få veta hur det skulle gå. Det var ju så spännande. Konflikterna radades upp efter varandra och Susanna, min huvudperson, försattes i alltmer svåra dilemman. Jag kände så med henne. För henne. Och också för David. Och fascinerades över Philips karaktär. Såg honom framför mig. Läste boken som om jag såg en film. Och även om jag visste exakt vad som skulle hända härnäst, var jag bara tvungen att läsa vidare. Som om det inte var jag som hade skrivit boken utan någon annan.

När jag var klar pustade jag ut. Det tar på krafterna att läsa en sån intensiv roman. Och när jag lutade mig tillbaka i min Laminofåtölj, och slöt ögonen en stund, fladdrade fragment från omdömena av romanen förbi. Svettig. Kunde inte lägga den ifrån mig. Gripande. Med ens förstod jag vad de menade. Plötsligt kände jag samma sak. Och hjärtat tog ett litet skutt. Slog några extra slag. Kanske är Tills kärleken skiljer oss ändå bra? Kanske är den inte dödstrist och långtråkig, utan alldeles, alldeles underbar?