"Men har inte vi vuxna också behov av hjälp med att komma till ro och känna barndomens trygghet, utan krav och förväntningar?" - Lauri Nevonen, del 3

Lauri Nevonen är vd för Praktikertjänsts dotterbolag Praktikertjänst Psykiatri AB (Järvapsykiatrin). Han arbetar även med upphandlingar och FoU (forskning och utveckling) inom Praktikertjänst AB. Lauri är också docent i medicinsk psykologi vid Örebro universitet samt legitimerad psykoterapeut. Under hösten kommer han att dela med sig av tankar och reflektioner inom ramen för sitt arbete i Praktikertjänstbloggen.

Nappar och gosefiltar

För sexton år sedan köpte jag en skjorta i Kanada som jag fortfarande har kvar. Den är av ett speciellt tjockt tyg, mossgrön och av märket Ralph Lauren. Den är sliten och fransig vid handlederna. Vid ett tillfälle skulle jag köpa en klocka och hade automatiskt tagit på mig min favoritskjorta när jag skulle ner på stan en lördag förmiddag. Min fru blev lätt upprörd, ”- Hur kan du ha på dig den där gamla trasan när du ska prova klockor?”

Båda våra barn har haft så kallade övergångsobjekt, en sak som de använt för att komma till ro och uppehålla sig i ett tänkt mentalt utrymme mellan den yttre och inre världen. Övergångsobjekt kan vara en napp, en snuttefilt eller ett gosedjur och man brukar säga att barnet laddar den med känslor och att det tjänar som tröst och avkoppling när föräldrarna inte är i närheten. Känslan av tyget, lukten, de små rörelserna när barnet smeker filten mot kinden ger ro och trygghet. Förmodligen representerar min skjorta någon form av trygghet och jag vill absolut inte skiljas från den.

För ett antal år sedan hade jag en handledare (professor) som hade ett hemstickat pennfodral från när han var barn. Lite knepigt tänkte jag först, men vi kom att diskutera behovet av att ha något objekt förknippat med barndomen även som vuxen. Att små barn har övergångsobjekt ses som naturligt, men så småningom förväntas de växa ifrån behovet av nappen, filten eller nallen. Men har inte vi vuxna också behov av hjälp med att komma till ro och känna barndomens trygghet, utan krav och förväntningar? Vad har cigaretter och snus för roll eller varför inte mobiltelefoner? Kan det vara så illa att om vi berövas våra övergångsobjekt för tidigt så ersätter vi dem med andra vanor eller beteenden när vi blir vuxna, särskilt om vi utsätts för stress? Kan bruk och missbruk vara ett substitut för att få bättre kontakt med sitt känsloliv, sin kreativitet och känna trygghet och därmed fungera ångestdämpande? Tyvärr har ju missbruk av alla sorters destruktiva följdverkningar.

Varför har vi som föräldrar en förmåga att tidigt skänka bort napparna och slänga snuttefilten? När övergångsobjektet har spelat ut sin roll kommer den automatiskt att bli bortglömd och ligger sannolikt och skräpar i ett hörn. Varför ha så bråttom?

Psykoterapi kan vara ett sätt att utforska känslolivet på ett konstruktivt vis och genom att utforska sina tankar och känslor fungera som ett övergångsobjekt som internaliseras hos patienten. Förhoppningen vore då att jag efter alla år av terapi inte vore i behov av min skjorta, men varför skulle jag vilja bli av med den, jag trivs ju så bra i den? Så du som inte har något övergångsobjekt är det för att du blev berövad den och ersatt den med något annat? Eller har du helt enkelt hittat andra sätt att komma till ro och känna trygghet? Alla sätt är bra utom de dåliga och destruktiva. Bejaka barnet inom dig och håll fast vid din tröja, skjorta eller något annat gammalt objekt som du fäst dig vid. Bry dig inte om vad omgivningen anser, stå på dig.

//Lauri Nevonen