"Vi kan inte längre fortsätta att träffa barnen. Mitt hjärta brister.⁠"

Under två år har jag och mina kollegor, via ett IOP med Göteborgs stad, mött barn som med sina familjer lever i hemlöshet. Varje vecka har vi besökt 4 olika boenden för att aktivera och ha kul med barnen som annars mest sitter med telefon eller dator. Vi har hittat på massvis med roliga saker, men också pratat om sådant som kan vara svårt. Vi har skrattat, ibland har vi gråtit, men framförallt har vi byggt fantastiska relationer. Nu har Göteborgs stad inte längre finansiering för projektet och då kan vi inte längre fortsätta att träffa barnen. Mitt hjärta brister.⁠

Barnperspektivet lyser ofta med sin frånvaro när det kommer till bostadsfrågor, detta trots att man enligt barnkonventionen alltid ska beakta barnens bästa. Nu är Barnkonventionen dessutom lag i Sverige. De barn vi möter är precis som alla andra barn. Några lyssnar på Ariana Grande och sjunger högt med i texterna, andra imponerar när de lär sig danser på TikTok. En del kämpar med matteläxan och andra älskar att spela fotboll. Den enda stora skillnaden är att barnen inte har någon trygg punkt i tillvaron där de och deras familjer kan äta frukost, göra läxor eller planera framtiden i lugn och ro. Istället bor de trångt i tillfälliga boenden tillsammans med andra utan att få veta hur länge de får stanna. Att inte ha en bostad är ett problem som påverkar barnens möjlighet att tillgodose andra rättigheter; utbildning, trygghet och utveckling inom olika områden. Det är inte rätt att barn ska behöva ha det såhär. ⁠
⁠
Att barn växer upp i Göteborg utan att ha någonstans att bo är inget annat än ett svek. När vi inte kan ge barnen deras mest grundläggande rättigheter måste vi kompensera dem med annat stöd. Här räcker det inte med en liten guldkant i deras utmanande livssituation. De här barnen behöver en stor, fet guldram!⁠

Såhär sa en tjej som är 17 år på ett boende: ”Aktiviteterna är bra, och de är snälla. De yngre barnen frågar alltid när det är torsdag och vad klockan är. Vi gör olika roliga saker, och om jag ber om det får jag hjälp med mina läxor. Jag vill fortsätta att ses, jag kommer komma varje gång!” Tjej 17 år
⁠

/Karin Antonsson, Räddningsmissionen