Ska man gå efter största möjliga avkastning – eller efter trygghet och stabilitet?

När stormen Gudrun härjade södra Sverige under vintern/våren 2005 kom många, inklusive jag själv, till en insikt om skogsvård. För att maximera avkastningen hade man i stor utsträckning planterat bara granar – det blir nämligen mycket lättare tillsyn och avverkning om man har bara ett slags träd. Men, sakkunniga kunde då rapportera att denna avkastningsmaximering sker på bekostnad av säkerheten – en granskog blåser relativt lätt omkull. En blandskog däremot gör såväl tillsyn som avverkning mer komplicerad – men den klarar av de värsta stormarna utan att träden rasar. Trädens olika rotsystem, och vindfång, gör nämligen att de stöttar varandra.

Det är därför vi så ivrigt förespråkar mångfald på den finansiella marknaden. En marknad som består av stora och små aktörer, lokala och nationella (och internationella), olika associationsformer med mera kanske blir lite mer komplicerad för tillsyn och övervakning. Men, den blir mycket stabilare och står bättre pall mot framtida oväder.

Gång på gång har historien utvisat att bilden av skogsbruk i min inledning, också gäller på finansmarknaden. Eller, för den delen, på vilken marknad som helst. Det är också därför vi agiterar för proportionalitet. Sparbankerna förstår behovet av ett regelverk, och heller inga bekymmer med att uppfylla kapitalkrav och likviditetskvoter med mera, men har hela tiden behov av proportionerlig tillsyn.