Ord är billiga, handlingar kostar!

Har du tänkt på hur samhället ser på beroende? Vad som räknas som beroende och därmed anses värt att hantera. Och vad som sker vid denna hantering. Och om det faktiskt fungerar. Alkohol och droger, två gamla klassiker. Spelmissbruk, som knappt syns om du inte vet vart du ska titta. Det är våra familjer, vänner och kollegor det handlar om. Så kanske borde vi bry oss mer om hur det fungerar. Och om det leder till långsiktiga, hållbara lösningar på problemet.

Så när jag läste en debattartikeln i DN 19/3 ”Spelberoende likställs med annat missbruk” där Socialminister Lena Hallengren (S), Kristina Nilsson (S) och Nicklas Attefjord (MP) menar på att en nollvision för dödsfall relaterade till läkemedels- och narkotikabruk, minskat användande av tobaksfria nikotinprodukter samt förebyggande av spelberoende. Det är utgångspunkterna i regeringens nya ANDTS-­strategi (tidigare ANDT) tänker jag: bra, visst men det räcker inte.

Beroende är en sjukdom, och den kommer i svindlande många versioner. Få av dessa omfattas av Sveriges lagstiftning. När jag tittar på de som faktiskt omfattas (alkohol, narkotika och spel) är det svårt att hitta exakta siffror. Statistiken är otydlig och jag är inte förvånad. Folkhälsomyndigheten menar att ca 15-30% av landets vuxna befolkning riskbrukar alkohol.

Adderar vi de barn och anhöriga som blir drabbade av ett riskbruk, går det att konstatera att minst 3 miljoner svenskar utsätts för destruktiv påverkan av Sveriges i särklass största folkhälsoproblem.

Det är kommunen, hälso- och sjukvården som åläggs att hantera detta. Så hur går hanteringen till? I huvudsak sker administrationen av läkare, psykologer, psykoterapeuter och socialarbetare. Och tyvärr ingår det inte i utbildningen av dessa yrken att på djupet förstå hur ett beroende fungerar och ser ut (vilket ironiskt nog sker bäst av att uppleva det på nära håll).

Så hur ska man kunna laga något som är trasigt, om man inte vet vad som är trasigt? Utan förståelsen för ett beroende, så hanteras ofta symptomen inte orsaken. Om inte hanteringen motsvarar problemets omfattning, kommer inte långvarig tillfriskning ske. Så som det fungerar nu, är det som att ge en huvudvärkstablett till en utbränd arbetare som fortfarande snittar 20 timmars övertid i veckan. 

På senare år har hjärnforskningen med tillgång till magnetröntgen visat att det är samma delar av hjärnan som påverkas, oavsett beroendeuttryck. Bara i Stockholmsregionen finns det sex stycken beroendemottagningar som erbjuder behandling för exempelvis spelberoende. Där får människor som står på sin absoluta botten träffa någon en gång i veckan under manualbaserade KBT-samtal i 8 - 10 veckor, allt enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Återigen tänker jag: bra, fint, men det räcker inte.

Det här är ett exempel på den typen av hantering som samhällets befolkning bistås med vid beroende. Det styrs av åsikter, inte insikter till hur ett beroende fungerar. Det är formulärlösningar utan tanke på hur hjärnan agerar dygnet runt, när ångesten är hög och sjukdomen är aktiv.

Hjärnforskningen visar också att de förändringar som uppstår i hjärnan vid ett beroende tenderar att finnas kvar om man inte medvetet arbetar på att återställa signalsubstansernas ursprungliga vägar. Eller för att hålla det enkelt, ska du återigen åka skidor ner för den backe där du snöade in vid en lavin, är det dags att tänka om denna gång. Rätt verktyg kan vara livsavgörande. Eller i denna kontext – adekvat gruppterapi, individualterapi och trauma-bearbetning. Detta för att skapa en fullständig förståelse för alla de områden i ditt liv som blivit kidnappade av beroendet: hur du beter dig, vad du tänker, hur du känner, dina värderingar, åsikter och attityder.

Beroendet är en sjukdom och den är kronisk. Oavsett vilken metod du använder krävs det ett livslångt arbete för att förhålla dig och få kontroll på sjukdomen. Annars återtar sjukdomen kontrollen, och du finner dig i lavinen snart igen. Och denna gång kanske det inte går lika bra.

Om politiker och berörda anställda inom offentligheten faktiskt skulle vilja förstå Sveriges största folkhälsoproblem, behöver de ta sig tiden att sätta sig in i beroendets inre psykologi. Varför det är den slugaste sjukdomen och vad det innebär att den är kronisk. Mitt förslag är okomplicerat: läs boken ”Beroendepersonligheten” av Craig Nakken. Får du mersmak finns ”Kärlek till döds” av Gunnar Bergström nära till hands. 

Jag säger det igen: varje lösning på ett problem måste motsvara problemets art och omfattning. Även inom politiken. Annars blir det som i den gamla Bellman-historien: Bellman stod en sen kväll under en gatlykta och letade. En förbipasserande stannar till och frågar, vad letar du efter? Mina nycklar! svarar Bellman. Den passerande tvekar, men frågar ändå: var det här du tappade dom? Bellman pekar och säger nej då, det var där borta, men det är ljusare här.

Det gäller att leta på rätt ställe för att hitta rätt lösningar.

Undertecknad är:

Finn Stenwall,
Behandlingsansvarig på Spelfriheten AB
Gestaltterapeut och Beroendeterapeut
Har arbetat med beroende problematik i 38 år