Tankar från en spelberoende...

Och den här falska bilden av mig själv. Att se ut och låta som en lögnare. Jag, som är en av de mest ärliga personer som går i ett par skor. Så mycket jag ljugit och manipulerat för att kunna spela. Den kan utåt sett uppfattas som att jag är en opålitlig person. Men det är fel. Det är helt fel. Jag ljuger ALDRIG om något som inte rör eller har rört saker som kan göda mitt spelberoende. Och att människor ser på mig som en oärlig person, det gör ont i hela mig. För det är inte jag.

De handlar inte om pengar längre. De handlar om kicken. Kicken att vinna. Men precis som med vilken annan drog som helst så behövs dosen höjas för att få en effekt. Summorna måste bli högre. Vinsterna större. Förlusterna enorma.

Som vilket annat beroende som helst så tar spelet en ifrån verkligheten. Hela livet pausas och plötsligt är pengarna slut och jag tittar omkring mig och ser barn som saknar sin mamma, en man som saknar sin fru, ett hushåll som förfaller och kravbrev som växer på hög.

Och mina barn, mina barn som saknar sin mamma, min man som saknar sin fru, mina föräldrar som saknar sin dotter. För jag är här men jag är inte här. Jag är så full av mitt begär, så egoistisk och så avskärmad från verkligheten. Jag är här men ändå inte. Jag svarar min omgivning på tilltal, utan att en lyssna. Jag lovar saker utan att ens höra vad som sagts. För skärmen är tryckt i mitt ansikte och framför ögonen rullar ännu ett spel från de där jävla nätkasinot.

När jag tittar upp känns det som om jag förlorat flera år. Plötsligt är mina barn så stora. Vart har jag varit? Jag är en hemsk mamma. Inte alls den jag egentligen är. Jag ser på mina barn, stunder när jag är spelfri och tänker att jag missat flera år av deras liv.

Jag vill inte leva såhär

I de stunder jag spelar så väljer jag bort allt i min omgivning för att kunna tillfredsställa mitt begär. Jag blir egoistisk, irriterad och frånvarande. Ångest, skuldkänslor, lögner och skam bygger ett korthus som är allt annat än stabilt. Jag kan inte ens försöka kompensera min familj för all förlorad tid. För alla timmar som jag inte varit där, även om jag varit i samma rum.

Många gånger har jag önskar att det syntes på mig. Att jag satt på en parkbänk, undernärd, förvirrad och menlös. Att jag var helt väck i huvudet och luktade illa. Att någon kunde se mitt spelberoende. Att någon kunde förstå vad jag tampas med. Det hade varit lättare att slippa dölja det man egentligen inte vill dölja. Det här ropet på hjälp hade synts. Märkts.

Men så är det inte. Vi som är spelberoende är så fruktansvärt duktiga på att dölja vårt spelande. För det syns inte, det luktar inte, det märks inte. Bara för de som står en nära, och knappt inte ens då. Vi är experter på att hålla en grym fasad utåt. Att skoja bort saker, bortförklara och köpa oss tid.

Tid till att vinna ihop allt så att begäret ska fyllas en gång för alla. Ställa allt tillrätta.

Men när storvinsten väl kommer, för det gör den med jämna mellanrum, så är det ändå aldrig tillräckligt. Jag är aldrig nöjd. Aldrig tillfreds. Då kommer rösten, rösten på den där speldjävulen som säger "se det går ju vinna, du är proffs på att spela, det är din talang, fortsätt nu och vinn ännu mer".

Det är inte pengar på skärmen. Det är bara siffror. Siffror som under ruset helt saknar värde. Och den enda som någonsin sett över mina murar är min man, den som jag successivt förlorar på grund av mitt spelberoende."