Tänd ett ljus och låt det brinna i dessa orostider

Det finns något märkligt tröstande i en låga. Ett litet ljus på ett bord kan inte stoppa krig, inte sänka matpriser eller lugna en skakig världsekonomi. Ändå gör det något med oss.

I tider när nyhetsflödet är ett ständigt brus av oro, konflikter och hotbilder, blir ljuset en stillsam protest mot mörkret.

Vi lever i en tid där det känns som om världen står och darrar. Rubrikerna avlöser varandra: krig som aldrig verkar ta slut, klimatkriser som kryper allt närmare och en polarisering som gör att människor slutar lyssna på varandra. Många går runt med en lågintensiv rädsla i kroppen, som om något när som helst kan brista. I det klimatet är det lätt att bli cynisk, att släcka hoppet innan någon annan hinner göra det åt en.

Men kanske är det just då vi ska tända ett ljus.

Att tända ett ljus är en handling utan stora ord. Det är ingen högljudd demonstration, ingen hashtagkampanj. Det är en stilla rörelse: en tändsticka, ett klick, en låga som fladdrar till och sedan står där. Den säger: här finns värme. Här Finns hopp.

Ljusets kraft ligger inte i dess storlek, utan i dess envishet. I orostider behöver vi påminnas om att vi fortfarande kan välja ljuset.

Så tänd ett ljus. Inte för att det löser allt, utan för att det påminner oss om att det finns hopp.

Kommande helger infinner sig vintersolståndet. Vid vintersolståndet står tiden nästan stilla. Det är årets mörkaste dag, när natten har sträckt sig så långt den kan och ljuset verkar ha dragit sig tillbaka till en sista, skör kant av horisonten. Men just där, i den djupaste skuggan, sker vändningen. Nästan omärkligt börjar ljuset återvända.

Det är lätt att missa det. Skillnaden är bara några sekunder först, inget som syns i vardagen eller känns i kroppen. Ändå är det sant: från och med nu blir dagarna längre. Solen stannar kvar lite till, som om den samlar mod och viskar att jag kommer så sakteliga.

Vintersolståndet bär på ett stilla hopp. Det påminner oss om att mörker inte är slutstationen, utan en del av rörelsen. Att även när allt känns som mest instängt och tungt, pågår en förändring under ytan. Ljuset arbetar i det tysta.

Kanske är det därför människor i alla tider har samlats kring eld, ljus och gemenskap just nu. För att påminna sig om att det finns en fortsättning.

När vintersolståndet passerar kan vi luta oss mot den tanken. Att varje dag som kommer bär med sig lite mer ljus än den förra. Det är inget som rusar fram, men det är pålitligt. Och ibland är det allt vi behöver.

God jul & Gott nytt år

Carina Boman Helgesson