Kvinna mördad trots uppenbar hotbild - vem bär ansvaret och vem bryr sig egentligen?

I lördags (2016-06-04) misshandlades en 41-åriga kvinna i Stockholm så svårt att hon senare avled. Gärningsmannen är en 33-årig grovt kriminell man som kvinnan tidigare haft en kort relation med. Kvinnan hade tidigare anmält mannen för misshandel, varför mannen var anhållen i sin frånvaro. Mordet föregicks av att åklagaren en knapp vecka tidigare hävt ett anhållningsbeslut för grov kvinnofridskränkning. Ett ödesdigert misstag från åklagaren eller ytterligare ett haveri för det svenska rättsväsendet?

Alla korten ligger inte på bordet, men mycket tyder på att gärningspersonen är en 33-årig grovt kriminellt belastad man som kvinnan tidigare haft en kort relation med. År 2005 dömdes han till åtta års fängelse för grov misshandel. Olika tingsrätter har därefter dömt honom till skyddstillsyn vid minst fyra tillfällen för bl.a. misshandel, olaga hot, hot mot tjänsteman och försök till utpressning. År 2014 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för misshandel, grov kvinnofridskränkning, olaga hot, utpressning, övergrepp i rättssak och narkotikabrott. Under pågående villkorlig frigivning anhölls dessutom 33-åringen i sin frånvaro under förra veckan för grov kvinnofridskränkning mot den nu mördade kvinnan.

Riskfaktorerna för återkommande våld mot partner är minst sagt uppenbara. En snabb titt på instrumentet SARA, som sedan drygt 15 år ska användas inom polisen för riskanalyser i ärenden om brott i nära relationer, bekräftar att situationen är allvarlig. Enbart mot bakgrund av den information som figurerar i media kan vi slå fast förekomst av tidigare våld och hot mot partner, upptrappning, misskötsamhet vid villkorlig frigivning, brott mot annan än partner, kontrollbehov, svårigheter att acceptera en separation och förekomst av missbruk. Dessutom finns uppgifter om att kvinnan inte ville medverka i utredningen på grund av rädsla, vilket (sannolikt med flera andra faktorer som vi inte känner till) indikerar hennes sårbarhet i denna extrema situation. Hanteringen av detta ärende lämnar därför en rad frågetecken.

Inledningsvis bör man ställa sig frågan på vilka grunder åklagaren häver anhållningsbeslutet mot 33-åringen? Risken för nya brott, så kallad recidivfara, torde vara uppenbar och påverka ett sådant beslut. Saknas trots allt grund för frihetsberövande måste åklagaren tillförsäkra att målsägande får all den hjälp, stöd och inte minst det skydd som hon behöver. Istället refererar den aktuella åklagaren vid Västerorts åklagarkammare till ärendet som ”ett målsägandebrott” och antyder därmed att om målsäganden inte berättar eller vill medverka så kan man inte ha någon frihetsberövad.

Har vi verkligen inte kommit längre än vad detta citat antyder när det gäller utredningar om brott i nära relationer? Grov kvinnofridskränkning lyder under allmänt åtal och innebär att utredningen kan drivas vidare oavsett om målsägande medverkar eller ej. Att det sedan kan vara svårt att bevisa vad som hänt utan målsägandes berättelse är en annan sak. Detta ska en åklagare känna till!

Ärenden där den brottsdrabbade vacklar, tvekar och inte minst på grund av rädsla, inte vågar stå fast vid anmälan ställer höga krav på rättsväsendets förmåga att hantera och utreda brott i nära relationer. Det krävs både en förståelse för de mekanismer som ligger bakom den ambivalens som den drabbade ger uttryck för, men också ett aktivt, systematiskt och kontinuerligt personsäkerhetsarbete från polisens sida, självfallet i dialog med ansvarig förundersökningsledare/åklagare.

Uppgifter i media gör gällande att polisen varit involverade i detta ärende och att man ”tog det på allvar med tanke på hans bakgrund”. Huruvida en strukturerad riskanalys enligt SARA har genomförts framgår dock inte. Däremot framkommer att kvinnan under våren tvingades bo på olika adresser på grund av hotbilden, vilket föranleder frågan om detta har skett på inrådan av polisens personsäkerhetssamordnare?

På motsvarande sätt saknas det uppgifter om kommunikationen mellan polisens personsäkerhetssamordnare och ansvarig åklagare. Meddelade åklagaren att anhållningsbeslutet kommer att hävas i god tid för att möjliggöra hjälp, stöd och skyddsinsatser för den nu mördade kvinnan?

Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer kommer sällan som en blixt från klar himmel. Det visar tidigare kartläggningar från den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige. I de flesta fall kan man efteråt konstatera att den avlidne tidigare haft kontakt med flera myndigheter i form av polis, åklagare, socialtjänst m.fl. samt att riskfaktorerna för upprepad utsatthet oftast varit tydliga, för att inte säga uppenbara.

Det innebär att fler av de cirka 13-20 kvinnor som varje år dödas av en bekant gärningsperson inte hade behövt dö med ett annorlunda och mer professionellt agerande från olika myndigheters sida. Mycket talar för att den nu mördade kvinnan tillhör en av alla dessa personer.

En förutsättning för att utveckla arbetet med att utreda och förebygga brott i nära relationer samt säkerställa att de som drabbas erhåller adekvat hjälp, stöd och skydd handlar om att polisen, åklagarna samt kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste de dessutom ha förmågan att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc.

Under de snart nio år som vi på Stiftelsen Tryggare Sverige har arbetat inom detta område ser vi att hanteringen av dessa fall inte har blivit bättre. Vi kräver därför att såväl rättsväsendets myndigheter som kommunernas socialtjänst förbättrar sitt arbete med frågor som rör brott i nära relationer. För att åstadkomma en förbättring i praktiken krävs i vart fall:

• Att alla brott som kommer till myndigheternas kännedom utreds.
• Att det införs en ”lex-Carla” med krav på obligatoriskt anhållande vid brott i nära relation.
• Att polisen genomför strukturerade hot- och riskbedömningar vid samtliga anmälningar gällande brott i nära relationer och vid alla ansökningar om kontaktförbud. Detta inkluderar genomförandet av särskilda barnkonsekvensanalyser i syfte att tillvarata barnperspektivet vid denna typ av anmälningar/ansökningar.
• Att åklagarna använder hot- och riskbedömningar som underlag för beslut om utfärdande av kontaktförbud samt att man tar överträdelser av kontaktförbud på allvar.
• Att domstolarna förordnar målsägandebiträde, i ett tidigt skede, vid alla vålds- och sexualbrott.
• Att socialtjänsten säkerställer att alla som utsatts för brott får hjälp och stöd.
• Att den personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården som möter brottsdrabbade har rätt kompetens.