I går presenterade Statskontoret en ny rapport om polisens ledning och styrning. Slutsatsen är att riksdagen och regeringen inte styr polisen på ett effektivt sätt. En konsekvens av detta är svårigheter att omsätta politiska mål inom polisens organisation. Vi delar i många stycken Statskontorets analys om såväl problembild som de lösningar som krävs för att förbättra polisens arbete.
I gårdagens Uppdrag Granskning uppmärksammades problemet med interna stölder inom polisen. Enligt vår mening är orsakerna till att det försvinner kontanter och värdeföremål från polishus runt om i landet att polisens godshantering aldrig tagits på allvar, ett problem som även uppmärksammats av Rikspolisstyrelsen i en mycket kritisk inspektion av polismyndigheternas beslagshantering från 2008.
Under många år har det brottsförebyggande arbetet kännetecknats av både brist på struktur och tanke. Arbetet har bedrivits av så kallade eldsjälar, ofta i tidsbegränsade projekt. Dessutom har de åtgärder som satts in sällan föregåtts av kartläggningar av problembilden. Konsekvensen har bl.a. varit att ”problem” som slagits upp i media har fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet och resurser.
Att drabbas av brott en emotionell och chockerande händelse för de drabbade. Händelsen i sig utgör emellertid inte alltid den enda hotet mot den drabbades psykiska hälsa. Ett andra lidande kan uppstå i mötet med media. Medias representanter måste därför ha kunskap om drabbades reaktioner och behov samt väga det så kallade allmänintresset mot den drabbades behov till privatliv och värdighet.
I förra veckan ordnades i Malmö en så kallad slampmarsch. Demonstranterna ville stödja kvinnors rätt att klä som de vill och gå var de vill utan att bli trakasserade. Den första slampmarschen organiserades i Toronto tidigare i år som reaktion mot att en manlig polis under ett tal till universitetsstudenter sagt att ”kvinnor borde inte klä sig som slampor om de vill undvika att bli våldtagna”.
Varje år drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en nära anhörig eller nära bekant. Genom att använda den kunskap som finns kan många brott förebyggas samtidigt som dem som drabbas kan säkerställas stöd. Detta förutsätter emellertid att de åtgärder som vidtas är väl underbyggda och anpassande efter de för situationen unika behoven.
Polismyndigheten i Jönköpings län gör nu en pudel och medger flera misstag i samband med mordet på Carla Saado i Huskvarna i november 2010. Den 31-åriga Carla Saado ringde polisen och berättade att hennes exman mordhotade henne. När polisen kontaktade jouråklagare tyckte denne inte att det fanns anledning att vidta åtgärder. Dagen efter knivmördades hon av sin man.
Att drabbas av brott en emotionell och chockerande händelse för de drabbade. Händelsen i sig utgör emellertid inte alltid den enda hotet mot den drabbades psykiska hälsa. En annan avgörande faktor är det bemötande som den drabbade får, t.ex. i mötet med media. Men hur behandlas brottsdrabbade av media idag? Hur stor hänsyn ska media egentligen ta? Och var förs debatten om dessa frågor?
Varje dag avstår svenskar resor i kollektivtrafiken på grund av otrygghet. Förklaringarna är bland annat låg personaltäthet på många färdmedel och stora ordningsproblem. En stor bov i dramat är också den fysiska miljön. Många hållplatser och stationer är placerade i mörka och ödsliga områden där den sociala kontrollen är låg.
Det finns i grunden ingen motsättning mellan en human kriminalvård och ett tydligt ”brottsofferperspektiv”. En professionell kriminalvård med relevant och adekvat vård, behandling och olika återfallsförebyggande program gynnar i själva verket brottsdrabbade. Däremot är det mycket förvånande att en person som är dömd till livstid för mord kan släppas i förtid när han upprepade gånger misskött sig.
Fingeravtryck från en brottsplats kan i framtiden inte bara avslöja vem brottslingen är, utan också om personen tagit droger, rört vid sprängämnen, eller till och med om boven precis druckit kaffe, det rapporterar i dag Sveriges Radios Vetenskap & miljö.
När 17-årige Anzor Djoukaev sattes i en cell utan att få möjlighet att kontakta sin familj, misstänkt för inblandning i massmorden på Utøya var det något som lika väl kunde ha inträffat i Sverige. ”Vår bild av hur ett brottsoffer ska bete sig är ofta felaktig och bygger på schabloner”, säger Magnus Lindgren, f.d. polis.