Tre förbundsdirektörer - tre perspektiv på KSL

”I en stad som sprängt sina gränser kommer samordning och geografisk indelning obönhörligt upp på dagordningen. Det gäller i dag och det gällde också för över 100 år sedan.”

Ur ”Samspel – regionalt och mellankommunalt samarbete i Stockholms län under ett drygt halvsekel”, Bernt Lindstenz, förbundsdirektör på KSL 1990-2004.

I år fyller KSL 26 år, alltså lika många år som antalet medlemmar. För att uppmärksamma detta har vi tillfrågat vår nuvarande och våra tidigare förbundsdirektörer om tiden som varit, är och kommer.

Kommunförbundet Stockholms Län bildades år 1990 när vi gick från att vara en länsavdelning inom Svenska kommunförbundet till en självständigt förening. Då, liksom nu, handlade det om samspel, samverkan och samarbete mellan kommunerna i Stockholms län.

I år fyller Kommunförbundet Stockholms Län 26 år, lika många år som antalet medlemmar. Det uppmärksammar vi med en tillbakablick där vi frågar verksamhetens tre direktörer om tiden som varit och om tiden som kommer.

Vad är det viktigaste KSL åstadkommit under din tid?

Bernt Lindstenz, förbundsdirektör 1990-2004: 
– Spontant tänker jag på de stora kommunaliseringarna under 1990-talet inom äldreomsorgen, psykiatrin och omsorgerna för personer med funktionsnedsättning. Att vi trots alla motsättningar mellan kommunerna och gentemot landstinget lyckades sy ihop avtal och dessutom skapa ekonomiska omfördelningssystem mellan kommunerna. Några mer organisatoriska frågor som jag känner mig stolt över att ha varit med att initiera gäller dels det fortlöpande samarbetet och de regelbundna mötena på kommunstyrelseordförandenivå och med kommundirektörerna, dels sammanslagningen av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Lennart Dahlberg, förbundsdirektör 2004-2012:
– Ska jag välja ut något är det nog gymnasieavtalen, som möjliggjorde för ungdomarna att söka till grannkommunernas kommunala skolor. Parallellt med detta skapade vi ett gemensamt gymnasieantagningskansli, samtidigt som kommunerna kunde stänga ned sina kanslier. För övrigt består ju arbetet mycket av att samverka med andra regionala parter – inte alltid lätt att läsa av resultat i nutid, men ack så viktigt på sikt.

Vilket är ditt roligaste minne från KSL-tiden?

Bernt Lindstenz:
– Jag vill lyfta fram uppdraget (vänortssamarbete mellan KSL, Harju län och Tallinn City kring miljö- och energiprojekt, i första hand avfallshantering, reds.anm) jag hade i början på 1990-talet i Estland efter Estlands befrielse från Sovjetunionen. Den glädje som fanns i de kontakterna och esternas nyfikenhet på demokratiska frågor av alla slag var något mycket speciellt och har gett mig oförglömliga minnen.

Lennart Dahlberg:
– Här dyker många händelser upp, men självklart så hör de årligen återkommande resorna med kommundirektörsgänget dit. Inte så mycket ”direkt output”, men oerhört värdefullt för att få länets tjänstemannaledning att komma samman och få en samsyn, som går att använda i många sammanhang över tid.

Varför behövs en organisation som KSL?

Bernt Lindstenz:
– Kommunerna, även Stockholm, är inte tillräckligt stora och starka för att utan erfarenhetsutbyte och gemensamt arbete mot staten, landstinget och EU, klara sina omfattande uppgifter. Så länge kommunerna finns kvar i nuvarande form kommer behov av sådant umgänge finnas. Om det sedan kommer ske i precis den form KSL har är väl mer tveksamt. Det är bara att titta tillbaka på organisationsutvecklingen under den tid jag var verksam. Organisationsförändringar får inte ses som något konstigt. Varje tid ska naturligtvis ha den organisation som bäst kan hantera de frågor som är aktuella.

Lennart Dahlberg:
– Den behövs om kommunerna vill komma samman och gemensamt lyfta sig från vardagsarbetet och se framåt i stora strategiska frågor där det är smartare att agera tillsammans än att agera som enskild kommun. Vi måste alltid komma ihåg att alla 26 kommunerna i länet har sin vardagliga agenda fylld av stora och små frågor som kräver dagliga svar. Gemensamt kan man arbeta med frågor av regional karaktär som har långa ledtider och inte alltid leder till resultat innan nästa val.

Hur ser du att KSL:s roll kommer att utvecklas framöver?

Madeleine Sjöstrand, förbundsdirektör sedan 2012:
– Vi är i ett viktigt läge. Sverige och västvärlden påverkas starkt av flyktingströmmar, klimathot och terror. Den politiska spelplanen förändras när två ganska väldefinierade politiska block får konkurrens av en tredje, allt större utmanare. Samtidigt är det viktigare än någonsin att kommunerna klarar sina välfärdsuppdrag. Att skola, äldreomsorg och bostadsbyggande svarar upp mot medborgarnas förväntningar är avgörande för att värna demokratin och respekten för det gemensamma. Då är KSL ett verktyg för att hjälpas åt. En förening med medlemmar som väljer att vara med och därigenom göra kommunernas Storstockholm starkare. En organisation som kan åstadkomma precis så mycket som medlemmarna vill - och motsatsen. Mellanrummets ledarskap, att se både till det lokala och det större regionala och nationella, blir avgörande för vad som går att åstadkomma. En fråga om vilja och mod helt enkelt.

Vad tror du KSL är år 2025?

Lennart Dahlberg:
– 2025 tror jag att KSL är en fortsatt viktig spelare för regional utveckling och samverkan. Detta grundar jag på att jag, under mina 8 år, upplevde att politiken i länets 26 kommuner kunde se förbi partiskiljande linjer och lyfta sig för att hitta gemensamma ståndpunkter i såväl förhållandet till Stockholms läns landsting som till regeringen oavsett partifärg på dessa.

Madeleine Sjöstrand:
– Inte minst en vass förhandlingsorganisation för medlemmarna relativt statliga aktörer, landstinget med flera. Vi lever i ett komplext nätverkssamhälle där förhandlingar mellan nivåer och aktörer blir allt viktigare.