Jämställdheten inom musiken är inget fritt-val-arbete

Maria Lundberg, musikhandläggare på Studiefrämjandet i Malmö delar med sig av sina reflektioner om jämställdhet inom musiken, från konferensen ”Musikliv i Balans” 10-11 maj 2012 på Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Tåget rullar från Malmö mot Stockholm 05.13. Vi kallar det ”mördartåget”, det avgår mördande tidigt eller mördande sent beroende på vilken dygnsrytm man har. Trots allt SJ-kaffe sover jag hela vägen upp till huvudstaden.

Jag har höga förväntningar på konferensen ”Musikliv i Balans”. Programmet är späckat med kunniga föreläsare och debattörer, bl.a. Studiefrämjandets Marcus Pehrsson.  Två dagars konferens kring jämställdhetsarbete inom musiklivet och jag känner att detta kommer att bli bra dagar redan när invigningstalaren Claes Borgström (fd JämO 2000-2007) inleder. Han är tydlig: det ÄR ett problem med att musikscenen inte är jämställd, ”kvinnor är ingen minoritet”. Jag brukar känna att jag måste vara beredd att försvara och argumentera för varför jag tycker att det är en orättvis och skev värld män och kvinnor lever i. Det känner jag inte nu. Utgångspunkten är att det inte är ok att det ser ut så här. Marie Selander (musiker, pedagog, debattör, författare) som tredje talare: ”Vi lever i en myt. Den patriarkala myten”. Selander verkar lika frustrerad som jag, varför går det så långsamt och hur länge ska det egentligen få fortsätta? Kvinnor har kontinuerligt suddats ut ur musikhistorien, som Christina Tobeck (producent på SR P2, fil.dr i musikvetenskap, styrelseledamot i Kungl. Musikaliska Akademin) säger i sin föreläsning att män har ”kvoterats in i musikbranschen” på kvinnors bekostnad. Det är hög tid att skapa en balans, att låta kvinnor få sin plats. Kalla det kvotering, men egentligen är det bara att införa rättvisa. Ge oss tjejer och kvinnor vår plats. Vi ska inte behöva ”ta” den platsen, den är redan vår.

Det är omöjligt att inte koppla det som sägs på scenen till mitt eget musikintresse, musiklyssnande, spelande i band. Jag gillade som så många andra verkligen musik redan som barn. Det var något där som jag ville ha, något som jag behövde. Musik var frihet.

Frihet alltså, men frihet till en viss gräns? Jag förstod som yngre uppriktigt inte att jag kunde spela i ett band. Cecilia Björck (fil.dr i musikpedagogik och Universitetslektor på Institutionen för pedagogik, högskolan i Borås) föreläser om att genus och om att ”ta plats”. Hon lyfter problematiken med ”blicken”. Om att definieras som kvinna först och i andra hand som musiker. Män spelar i band (norm) och kvinnor i ”tjej-band” (inte norm), det är alltså viktigt att kunna kategorisera av någon anledning. Vad är det för värderingar vi gör när vi lägger till det feminina prefixet? Dam-fotboll, tjej-band, kvinnlig statsminister o.s.v. Det är alltså viktigt att veta, det är något som inte riktigt är ”normalt”, eller?

Jag började lyssna på R.E.M  och 1991 kom Nirvanas ”Nevermind”, dessa frontmän (Michael Stipe och Kurt Cobain) stod för något annat än det jag innan hade hört och sett. De var annorlunda, jag kunde känna igen mig i dem trots att de var män, jag kände mig ”accepterad”, deras ord och uttryck kunde jag relatera till. De var inte Axl Rose eller James Hetfield-med grabbighet och bredbenta poser. Återigen, jag kände frihet. Fast givetvis till en viss gräns.

Studiefrämjandet är som ensamt studieförbund representerat av Marcus Pehrsson i en av paneldebatterna under konferensen. ”Vad stolt man blir över att jobba på Studiefrämjandet när Marcus pratar” säger en kollega, jag kan bara hålla med. När man lyssnar på debatten så förstår man att vi har kommit en bra bit på väg, Studiefrämjandet har slutat acceptera att musikutövande och musik som folkbildning är förbehållet män. Vi har genom forskningsrapport rannsakat oss själva, vänt ut och in på problemet med det låga antalet kvinnor i vår musikverksamhet, det finns en handlingsplan över hur vi ska arbeta med frågorna - allt för att verka för en jämställd musikverksamhet. Folkbildning och Studiefrämjandet är viktiga i det pågående förändringsarbetet. Folkbildning är något av det vackraste jag vet. Ibland diskuteras det att själva ordet i sig blivit ”mossigt” och ”förlegat”, men jag tycker det är tjusigt. Folk som bildar sig tillsammans, lär, växer, delar och utvecklar en förståelse. En förståelse för ett ämne, för varandra och för sin omvärld. Fritt och frivilligt. Demokrati och tillgängligt för alla.

90-talet kom att öppna en helt ny värld för mig, Riot-grrrl-Hole, Bikini Kill, L7, Babes in Toyland, Lunachicks, Sonic Youth m.fl. De var bra musiker, de var coola, de var galna, de var rockstjärnor, de var tjejer. Jag förstod för första gången genom dem att jag också kunde spela i ett band.  De behövs ändå tycker jag, artisterna… de kvinnliga artisterna menar jag då. De behövs inte som förebilder då jag tror att en kvinna kan ha en man som förebild och vice versa, de behövs för att tjejer, kvinnor, pojkar, män, vad vi än vill vara, ska förstå att det finns möjligheter. Vi behöver få se och höra dem i alla sammanhang. Man ska inte behöva vara en förebild som kvinna inom musik, någon som föregår med gott exempel för andra kvinnor. Som Andreas Angel och Sofia Hallgren (studenter på inst för musik-och medieproduktion, Kungl. Musikhögskolan Sthlm) uttrycker det: ”Kvinnor får bära kvinnligheten på sina axlar!” Det finns inte en mall, eller en roll att förhålla sig till. Det borde finnas frihet.

Det borde finnas fria val att göra där vi alla kan känna oss respekterade först och främst som människor - som musiker och inget annat. Astrid Kvalbein (musiker, forskare, musikjournalist) pratar om ”homosociala val”, om varför män väljer män. Vem vill egentligen upprätthålla en struktur som exkluderar kvinnor? Marie Selander pratar om ”gate-keepers” - om män högt uppsatta inom musikbranschen och media som sållar, som faktiskt aktivt väljer vem som får synas och höras.

Föreläsarna, kollegorna, andan, konferensen ger mig så mycket styrka och inspiration. Jag vill att ALLA ska höra vad som sägs och diskuteras. Jag vill att vi ska börja lyssna på vad de säger, läsa deras forskningsrapporter, läsa statistiken. Jag är så trött på att begreppen jämställdhet/feminism är öppna för personlig tolkning. Ett ignorerande av fakta och ordens betydelse. Det är många ”jag tror” och ”jag har hört”, ”det har vi provat” och ”vi stänger ingen ute”. Uppenbarligen så stängs fortfarande tjejer och kvinnor ute från en manligt styrd musikscen. Allt visar ju på det, forskning och statistik. Vi behöver erkänna att detta inte är en kvinnofråga utan att det är ett problem med att vissa killar/män inte ser sin del i genusproblematiken. Det slår på kvinnor och det slår även på de män som inte kan identifiera sig med normen: mannen som överordnad och styrande. Vi måste arbeta för en jämställd musikbransch tillsammans. Som någon uttrycker det i en av paneldebatterna - ”det är inget fritt-val arbete”.

Jag önskar att alla barn, oavsett kön, som börjar lyssna på musik ska förstå att de har möjligheter, att de får vara en del av denna värld. Jag vill att de ska förstå att det inte är så svårt som det kan verka med alla ackord, teknik-förkortningar och annat ”kodat språk”. Som Marika Nordström (fil dr i etnoligi vid instutionen för Kultur-och medievetenskaper, Umeå uni) säger ”plocka ner rock (-musik) från sin piedestal”.

På tågresan tillbaka till Malmö planerar jag för hur vi ska fortsätta arbeta för en jämställd musikverksamhet, skriver jag av mig de tankar konferensen gett och söker en distanskurs i ämnet.

Jag sover inte på vägen hem.

Här kan du läsa mer: http://www.statensmusikverk.se/tag/musikliv-i-balans/

Författare: Maria Lundberg