Att tänka och göra lek på fritids

Eva Kane. Foto: Niklas Björling.

Arbetslagets inställning till lek får konsekvenser för fritidshemmets verksamhet. Både yrkeskunnandet och praktiken gynnas av ett gemensamt språk för leken. Det visar en ny studie från Stockholms universitet där forskare tillsammans med fritidspedagoger har studerat hur man kan arbeta för att ge leken större utrymme.

I de nya allmänna råden för fritidshem är leken framskriven som ett betydelsefullt inslag i verksamheten. Eva Kane, lärare vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, har aktionsforskat med personal på fritidshem i Stockholm och i södra England för att ta reda på hur arbetslaget kan utveckla sin förmåga att ge utrymme för lek.

– De lekpraktiker som är vanliga i Sverige hänger ihop med lek som social kompetens eller lärande. En konsekvens av detta kan bli att man tillrättalägger miljön för de förmågor man uppmuntrar ska läras. Till exempel kan lekträning systematiseras för barn som leker för sig själva. Eller, om man ser leken som lärande, skaffar man riktiga hästsaker när barnen leker häst – när leken kanske i stället handlar om fantasi och meningsskapande av en vardag där hästen spelar en mindre roll.

De engelska ”playworkers” som Eva Kane forskat tillsammans med menar att leken är en spontan aktivitet som är fritt vald av barnen. Till skillnad från den svenska personalen har den engelska inte fokus på lärande. Det primära är att tillsammans med barnen skapa utrymme för leken.

– Konsekvensen i den lekpraktiken blir att se till vad barnen behöver och att förklara och försvara den spontana aktiviteten, även när barnen springer i korridorerna och skriker. Barnen tillåts vara vildare, men personalen hamnar ofta i konflikt med annan skolpersonal. I Sverige, å andra sidan, pratar pedagogerna om fri lek, men när den blir vild stoppas den. Personalens lekpraktik villkoras på detta sätt av skolans praktik.

Beroende på vad man menar att lek är, ger personalen på fritidshemmen utrymme för olika saker. Men att tillåta olika saker skapar lätt konflikter. Lösningen, menar Eva Kane, är att få syn på att det finns olika lekpraktiker och att hitta ett gemensamt språk för leken. Pedagogernas uppgift är att skapa utrymme för lek. Lärandet tar barnen själva ansvar för, menar hon.

– Ge förutsättningar för leken och se vad som händer! Lek är kul och har ett värde i sig själv i stunden. När både barn och vuxna har utrymme för lek förändras relationer och en lekande praktik kan växa fram. En lekande praktik upptäcker och stör förgivet tagna lekpraktiker och hittar nya i en ständigt pågående process.

Eva Kane disputerar i dag den 23 oktober med avhandlingen ”Playing practices in school-age childcare: An action research project in Sweden and England”.

För mer information kontakta Eva Kane: 070-216 82 11, eva.kane@buv.su.se

Läs avhandlingen här.