Är Lisa Röstlund intresserad av fakta?

Lisa Röstlunds bok Skogslandet är en kartläggning av maktstrukturer och opinionsbildning i skogslandet Sverige kopplat till debatten om kalhyggen kontra kontinuitetsskogsbruk. Det är inget tvivel om var Lisa Röstlund själv står i den dragkampen. I boken fördelar hon rollerna mellan de goda och onda krafterna.

På ena sidan finns drabbade och kämpande motståndare till kalhyggen – miljöhjältarna. På den andra sidan finns en massiv jägmästarkår som behärskar de statliga institutionerna, skogsstyrelsen och Sveaskog, i nära samverkan med de stora skogsbolagen, skogsägarrörelsen och inte minst Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien – miljömarodörerna.

Även lilla Svebio inordnas i den här maktstrukturen, i den senare gruppen, och vi har till och med fått ett eget kapitel i boken.

Konspiration för att hålla tillbaka folket

Allt framstår som en enda stor konspiration för att hålla tillbaka det folkliga motståndet mot de nu praktiserade brukningsmetoderna i skogen.

Det är naturligtvis en legitim uppgift för en granskande reporter att kritiskt belysa både brukningsmetoderna och maktstrukturerna. Det finns mycket att säga och tycka både om stora kalhyggen, om allmänhetens insyn, liksom om kårandan i skogsnäringen.

Men det är viktigt att utgå från fakta. Det är den kritiska journalistens första uppgift. Om någon säger eller skriver något måste man undersöka om det kan vara rätt och riktigt. Det gäller också uppgifter från forskare, miljöorganisationer och aktivister.

Felaktig artikel

Jag ska än en gång ta upp den omdiskuterade artikeln i vetenskapstidskriften Nature i juli 2020 där man hävdade att hyggesarealerna i EU hade ökat med 49 procent mellan 2011-2015 och 2016-2018, och att den skördade biomassan ökat med 69 procent, allt inom loppet av några få år.

Särskilt uppgavs avverkningarna har ökat kraftigt i Sverige och Finland. Det blev stora rubriker i internationella medier, som le Monde och the Guardian.

Påståendet att avverkningarna ökat med 70 procent har därefter återkommit i debattartiklar och rapporter från olika miljöorganisationer och var en central del i det upprop mot skoglig bioenergi som undertecknats av 500 forskare. Forskningsartikeln hade skrivits av medarbetare på EU:s eget forskningsinstitut JRC.

Svenska experter kunde snabbt se att siffrorna var fel för Sveriges del. Riksskogstaxeringens siffror visade tvärtom att hyggesarealen minskat en del mellan de två perioderna. Jag har rett ut frågan i ett par olika bloggar, 25 september 2020 och 10 maj 2021.

Ett kapitel i boken

För Lisa Röstlund måste detta vara en central fråga. Ett genomgående tema i hennes bok är att skogsbolagen och skogsägarföreningarna tar upp allt fler stora kalhyggen och att dessa kalhyggen håller på att förstöra de svenska skogarnas naturvärden och biologiska mångfald. Vad är sant? Blir det mer och mer kalhyggen? Hade JRC rätt eller ska vi lita på riksskogstaxeringen? Det är rimligt att en granskande journalist kan dra en egen slutsats efter att ha kollat alla fakta i målet.

Lisa Röstlund ägnar ett kapitel i sin bok åt Nature-artikeln och den debatt som följde. Kapitlet är en bra illustration av Lisa Röstlunds metodik. Hon har blivit inbjuden att följa med svenska skogstaxerare som ska mäta upp en provyta i Knutby i Roslagen. Det visar sig att kapitlet inte alls handlar om huruvida den svenska taxeringen är trovärdig, om taxerarna vet vad de gör och om de uppmätta resultaten ger rätt bild av utvecklingen i de svenska skogarna.

Istället skriver Lisa Röstlund om hur hon river sönder sina byxor på taggtråd och hur man fikar tillsammans med termoskaffe. Inventerarna gör sitt jobb, mäter träd och annan växlighet och tar markprover i en flera decimeter djup grop. Men Lisa Röstlund drar inga slutsatser av vad hon ser.

Vilseledande fakta

Man får ändå veta att taxerarna kollar 12 000 fasta provytor, ”med jämna mellanrum”. Denna faktauppgift är vilseledande och en kraftig underdrift. Jag kollar med ledningen för taxeringen i Umeå och får följande beskrivning av provytorna:

”Det totala stickprovet för en 5-årsperiod (2017-21 är den senaste perioden som Skogsdata 2022 i huvudsak grundas på) består av totalt 53 904 provytor (23 148 tillfälliga och 30756 permanenta cirkulära ytor, eller fasta om man så vill), det vill säga, totalt 10 780 per år (eller 11 000 per år avrundat som vi själva skriver i Skogsdata) med 4630 tillfälliga och 6151 permanenta årligen. Sen besöker vi ju inte alla i fält (kalfjäll, sjöar, hav) och alla innehåller inte träd. Dessutom har vi ytterligare ytor där vi bara mäter stubbar för att kunna skatta avverkningen på ett bra sätt.”

Istället för 12 000 provytor handlar det alltså om ett underlag från 54 000 provytor.

Ändrade uppgifter i Nature-artikeln

Huvuddelen av kapitlet handlar om olika personers åsikter om Nature-artikeln. Forskarna på JRC har korrigerat de ursprungliga siffrorna efter att de fått kännedom ”förändringar i algoritmen”.

Nu säger man att avverkningarna i Sverige och Finland inte ökat med 54 procent utan med 35 procent. Vilket fortfarande är en mycket stor ökning som inte alls stöds vare sig av Riksskogstaxeringens eller Skogsstyrelsens siffror. Men Lisa Röstlund upprepar gärna de orimliga siffrorna.

Skogsstyrelsen gjorde redan sommaren 2020 en sammanställning av en lång rad statistikserier för att visa att det inte fanns någon plötsligt ökad avverkning. Man såg ingen motsvarande ökning vid sågverk och massabruk, bland skogsentreprenörer eller när det gäller förbrukning av diesel till skogsmaskiner.

Jämför Sverige med Indonesien och Kambodja

Men Lisa Röstlund har inte använt sig av det underlaget. Hon har inte ringt Jonas Paulsson på Skogsstyrelsen, som sammanställde dessa fakta. Istället ringde hon till Fred Stolle på World Resources Institute i Washington och så här beskrivs hans reaktion:

”Att Sverige officiellt slår ifrån sig säger han är klassiskt. Det gör regeringar i alla länder när de blir påkomna med kraftiga avverkningar. Man förnekar fakta, såväl i Indonesien och Kambodja som i Sverige.”

Lisa Röstlund sprider alltså en uppfattning om ett Sverige som fuskar med statistiken, som ett korrupt utvecklingsland. Men hon har själv ingen uppfattning om vi kan lita på riksskogstaxeringens resultat, som trots allt är officiell svensk statistik och ligger till grund för den svenska klimatrapporteringen till EU och FN:s klimatkonvention.

Istället passar hon på att misstänkliggöra chefen för riksskogstaxeringen, Jonas Fridman. Redan i ett av bokens tidiga kapitel antyder hon att han är köpt av Sveaskog. Hans hustru gör nämligen konsultjobb åt bland annat Sveaskog, och han sitter i styrelsen för hennes bolag, som vad jag förstår bara har henne som anställd.

Antyder korruption

Röstlunds metod: antyda konspiration, korruption och ”guilt by association”, låta andra stå för påstådda fakta men inte själv ta tydlig ställning. Men läsaren förstår vilka som är de goda och sannolikt pålitliga …

Hur är det då med kalhyggena, blir de fler eller färre, blir de större? Man får alltså inte veta något med säkerhet om det i Lisa Röstlunds bok, men det finns många tvärsäkra påståenden om hur det blir allt fler och allt större kalhyggen.

Boken Träd – tydlig bild av verkligheten

Vill man få en riktig bild av utvecklingen kan man istället läsa Gunnar Wetterbergs bok Träd – en vandring i den svenska skogen, som kom ut för ett par år sedan. Han skriver så här:

”Trenden är att hyggena blir fler, men mindre. Smidigare maskiner gör det lättare att komma åt mindre ytor.”

”Hyggena har minskat från omkring sex hektar på 1970-talet till drygt fyra hektar idag. De är betydligt större i norra Sverige än i södra Sverige, åtta mot två hektar. De stora hyggena över 100 hektar – en kvadratkilometer – är betydligt mer sällsynta än för 20 år sedan.”

Om man vill ha fakta i målet och sansade analyser kan jag rekommendera Gunnar Wetterbergs bok. Han är ofta sanningen på spåret!

Av: Kjell Andersson