Böndernas rätt att få odla energi avgörs nu!

Rapsen börjar blomma denna vecka här i Sörmland, rekordtidigt. Övervintringen ser ut att ha varit perfekt, så det blir säkert en bra skörd, även om det finns gott om skadegörare – främst småkryp som är svåra att bekämpa. Ute på rapsfälten finns det också en hel flock av sångsvanar som säkert betar av en hel del av den smakliga grödan, och i kanten av fälten kan jag se att rådjur eller hjortar också har varit framme och tagit för sig av det som bjuds. Raps är en kålväxt som många djur tycker om.

Den blommande rapsen är en bra symbol för den politiska dragkamp som pågått under många år i EU kring energigrödor. Den har också direkt koppling till den remissbehandling som nu sker kring den klimatpolitiska vägvalsutredningen. Den 20 maj ska vi avlämna svar till miljödepartementet.

Raps kan användas både som livsmedel och för att tillverka biodiesel, RME (rapsmetylester). I Sverige används en hel del RME, både för inblandning i fossil diesel och som rent bränsle, B100. Huvuddelen av den raps som är råvara för den svenska biodieseln är importerad; raps odlas i många länder i Europa, i Kanada (där den kalla canola) och i Australien. Men vi skulle kunna odla mer raps i Sverige, och med förändrat klimat troligen allt längre norrut i landet.

Rapsen har många fördelar som gröda. Om man odlar raps före spannmål ökar skörden i den efterföljande grödan. Man säger att rapsen är en bra förfrukt. Av de skördade rapskornen blir det inte bara rapsolja utan också lika mycket proteinrikt foder, som kan ersätta import av sojamjöl, som ofta kommer från Latinamerika.

Att odla raps för att göra biodiesel och ersätta fossil diesel är alltså en win-win-situation för odlarna, som får en extra inkomst, för den svenska självförsörjningen, för klimatet, för jordmånen och för landskapet, som får en mer variationsrik odling. Vem kan vara däremot?

EU-kommissionen, naturligtvis. Och en majoritet av politikerna i EU-parlamentet. De europeiska politikerna har i många år varit övertygade om att man inte får göra drivmedel av något som går att äta för människor eller husdjur. Det gör ingen skillnad om det finns överskott av råvaran som odlas eller om det finns gott om mark som inte utnyttjas. Principen går före: ”food and feed crops” ska inte användas.

I förhandlingarna kring det nya förnybartdirektivet (REDII) misslyckades visserligen kommissionen att helt fasa ut så kallade livsmedelsbaserade biodrivmedel till 2030, som var dess mål. Men det finns starka hinder och tak kvar det direktiv som till slut antogs. Det får absolut inte bli mer än 7 procent i något land, och för de flesta länder gäller lägre tak, eftersom man inte får öka mer än en procent i förhållande till den användning man hade 2019, för att få räknas med som godkänd förnybar energi.

Men i statsstödsreglerna, som EU-kommissionen själv kontrollerar, har man satt ett totalt stopp för stöd efter 2020. Den svenska regeringen har under månader kämpat med att få ett fortsatt undantag åtminstone ett par år för att rädda skattebefrielsen för de stora volymer rapsdiesel som bland annat används i den svenska kollektivtrafiken och av många åkerier som vill vara fossilfria. Regeringen hoppas att det ska gå vägen. Rapsdieseln får förhoppningsvis, på nåder av EU-kommissionen, respit ett par år.

Däremot tänker regeringen ta bort skattebefrielsen för RME som används för uppvärmning. Här har man inte lyckats beveka kommissionen. Följden blir att en mängd aktörer som bytt ut lätt eldningsolja mot rapsolja måste tänka om. Kanske byta till en tyngre bioolja, men då behöva investera i ny utrustning, eller gå tillbaka till fossil olja, som i samband med coronakrisen sjunkit kraftigt i pris.

Så här kommer styrmedlen att fungera i ett praktiskt exempel: En kyrkoförvaltning har bytt ut den fossila eldningsoljan i sitt krematorium till rapsolja, och bytt ut bränslet i sin traktor mot RME. Tjänstebilen körs kanske på HVO100 eller E85. I krematoriet får man sluta elda raps, men i traktorn går det bra, och förhoppningsvis räddas också E85 från en skattehöjning. På åkern utanför kyrkogården blommar den gula rapsen i vårsolen. Men enligt EU-kommissionen vore det bättre att den åkern låg i träda.

EU-kommissionen ska snart presentera sin biodiversitetsstrategi, som är en del av den gröna given. Häromdagen läckte ett utkast. I det upprepas alla de käpphästar som styrt EU:s politik kring jordbruk och energi de senaste åren:Biodrivmedel från grödor ska ersättas av biodrivmedel från cellulosa, avfall och restprodukter. Allt större del av åkerarealen i EU ska avsättas för icke-odling, olika typer av träda och ”ekologiska zoner”. Istället för rationell odling med hög avkastning ska man medvetet sänka avkastningen genom agroforestry och en tvingande andel ”organic farming”. Tre miljarder träd ska planteras, men inget sägs om att deras virke ska kunna användas i en framtid. Tvärtom, också skogen ska skyddas hellre än användas.

Inte heller den svenska klimatpolitiska vägvalsutredningen ser möjligheter att använda åkerarealen för att odla energigrödor. Odling av energi värderas av utredarna bara om grödan ökar kolförrådet i marken. Då blir det salix, poppel och snabbväxande granar på åkrarna istället för raps till biodiesel och spannmål till etanol.

Det finns säkert goda skäl att anlägga salixplantager i slättbygderna för att skapa större variation i odlingslandskapet. Men om man ska odla salix bör motivet vara att få maximalt energiutbyte, inte att lagra kol i rötterna.

I mina hemtrakter med ett landskap där skog och åker växlar och skapar mångfald skulle en massiv plantering av skog ge mindre biodiversitet, inte mer. EU:s biodiversitetsstrategi är skriven med ett kontinentalt perspektiv, där det är brist på skog och träd. Häromkring behöver vi inte mer träd. Granplanteringarna på åker är redan tillräckligt utbredda. Vi behöver öppna landskap, gärna med mer rapsodling och vallväxter. Och vi behöver mer betande djur som håller ängsmarkerna öppna. Vi behöver kor som äter vallväxterna och ger oss naturlig gödsel.

Enligt klimatpolitiska vägvalsutredningen har omkring 230 000 hektar åkermark lagts ner i Sverige sedan 1990. Stora arealer odlas idag inte alls, utan ”putsas” och hålls öppna enbart för att erhålla arealbidrag. Till 2045 kommer ytterligare 206 000 hektar åker att läggas ner. Vallodlingen beräknas minska med 430 000 hektar och vi kommer att ha en överskottsareal på 326 000 hektar (”träda, gröngödsel” kallas den i tabellerna). Vi står alltså inför en situation där en mycket stor del av vår åker inte behövs för livsmedelsproduktion.

Det finns tre vägar att gå:

1. Göra som EU-kommissionen vill – låta åkern ligga oanvänd ”för miljöns skull”.
2. Göra som Klimatpolitiska vägvalskommittén – prioritera kolinlagring i marken och ny skog.
3. Använda åkern för odling av energigrödor och ersätta fossila bränslen. Exempelvis mer raps.

Det är ett politiskt val. Det görs de närmaste månaderna och åren.

/Kjell Andersson