Det finns ett bättre förslag än ny kärnkraft

Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson tror att det finns politiska poäng att plocka på att dra igång en ny kärnkraftsdebatt mitt i EU-valrörelsen. De är beredda att bryta upp den sköra energiuppgörelsen från 2016, även om de undviker att säga att de vill hoppa av den.

De skriver istället att överenskommelsen måste ”uppdateras” och att Sverige behöver en ”nystart i energipolitiken” (DN Debatt 15 maj). I en intervju i Svenska Dagbladet samma dag vill Ulf Kristersson ha pengar till kärnkraftsforskning och utveckling både i Sverige och i EU. Det är att skaffa sig ovänner både inom den svenska Alliansen och i moderaternas partigrupp EPP i EU-parlamentet, som både Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors parti tillhör. Tyska Kristdemokraterna, som är det största partiet i EPP, har bundit sig benhårt för avveckling av kärnkraften.

Att utveckla och investera i ny kärnkraft kostar mycket pengar. EU lägger redan idag ner 100 miljarder på att bygga en fusionsreaktor i södra Frankrike. Det är EU:s särklassigt största post i forskningsbudgeten.

De två partiledarna lägger fram nio punkter för uppdatering av energiöverenskommelsen. Tre av dem är riktigt bra: punkterna 4, 5 och 9. De vill ha ”incitament för att tillhandahålla kvalitet och effekt”, dvs tillräckligt med elenergi när den behövs. De vill ha en effektutredning för att bidra till ett stabilare elsystem. Och de vill ”värna om kraftvärmens konkurrenskraft”. Det här stämmer med den politik som vi i Svebio förordar.

De noterar mycket riktigt att det på flera håll i landet håller på att bli effektbrist, så att kommuner tvingas säga nej till etableringar av nya elkrävande företag.

Moderaterna och Kristdemokraterna pekar på brister i den politik som nu förs, och som kommer att leda till problem om inget görs: den ensidiga satsningen på allt mer variabel elproduktion utan att åtgärda effektproblematiken, nationellt och regionalt.

I energiöverenskommelsen finns formuleringar att bygga på. Partierna bakom uppgörelsen var överens om att styra om från ensidigt stöd till ny elproduktion, och istället fokusera på garanterad effekt. Men man har inte gjort något alls för att följa upp de här formuleringarna, vare sig från regeringen eller från de andra partierna bakom uppgörelsen.

Och därför står vi där vi står: storstäder som Stockholm och Uppsala rusar rakt in i akut effektbrist.

Men Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors huvudförslag, mer och ny kärnkraft, är fel medicin om man vill lösa akuta effektproblem, av flera skäl:

• Ny kärnkraft är dyr. Den brittiska staten har tvingats garantera ett elpris på drygt en krona per kilowattimme under 35 års driftstid till den nya superreaktorn vid Hinkley Point.
• Ny kärnkraft har långa ledtider. Det tar minst tio år och troligen mer från det man fattar ett beslut tills en ny reaktor börjar producera. I Finland startade man 2005 bygget av Olkiluoto III (beslutet togs några år tidigare), och reaktorn skulle enligt de ursprungliga planerna tas i drift 2009, men detta datum har skjutits upp gång på gång och reaktorn sägs nu komma i drift först nästa år, elva år försenad.
• Ny kärnkraft löser inte de regionala effektproblemen kring våra städer, såvida man inte vill bygga närförlagda kärnkraftverk i storstäderna. Den debatt som sådana projekt skulle leda till kan vi bara föreställa oss.

Två forskare vid Högskolan i Halmstad, Jonny Hylander och Göran Sidén, påpekade häromdagen, också på DN Debatt, att kärnkraften också har stora subventioner, både när det gäller riskkostnaden för tänkbara stora olyckor och de långsiktiga kostnaderna för det radioaktiva avfallet.

Sanningen är att kärnkraften redan har fått sitt efter energiöverenskommelsen: en total skattebefrielse. Ändå fullföljer kraftföretagen avvecklingen av reaktorer i Oskarshamn och Ringhals. Det lönar sig inte att anpassa alla befintliga reaktorer till de högre säkerhetskrav som blev följden av Fukushima-katastrofen, ens med skattebefrielsen. Kraftföretagen lär inte heller frivilligt ta på sig kostnaderna och riskerna med att bygga ny kärnkraft som är dubbelt så dyr som ny förnybar elproduktion och dessutom inte ger något intäkt förrän om 10 – 15 år, i bästa fall.

Men åter till effektfrågan. Vad är svaret på den, om det inte är kärnkraft?

• Det enkla raka svaret är biokraft i form av kraftvärme. Förnybar bränslebaserad el som kompletterar annan förnybar el på ett smart sätt.
• Kompletterat med förstärkning av näten, både mellan olika delar av Sverige och mot utlandet, för utjämning av belastningen och bättre tillvaratagande av lagringskapaciteten i vattendammarna.

Förstärkningen av näten tar lång tid, precis som nya kärnkraftverk. Ledtiden för en ny stor kraftledning kan vara 10 – 12 år, från beslut till idrifttagning. Många ropar nu på snabbare handläggningstider, men det betyder också att man är villig att köra över lokala opinioner och motstående intressen, exempelvis skogsägare som inte vill ha nya ledningar genom sin skog eller naturvårdsintressen. Att dra ner på möjligheterna att överklaga går ut över rättssäkerheten.

Förstärkning av ledningsnäten in mot stora städer måste ske, med den snabba urbanisering vi nu ser. Men också det tar tid. Att bygga ny elproduktion inne i städerna med kraftvärme minskar det behovet.

Hur ska man då få till stånd de nödvändiga investeringarna i nya biokraftvärmeverk?

Här behövs något nytt, kanske ett nytt effektbaserat investeringsstöd, nu när elcertifikatsystemet i praktiken upphört att fungera.

Om man ska storsatsa på forskning borde det ske på teknik för att öka elutbytet i biokraftvärme, exempelvis med förgasningsteknik. GoBiGas-projektet i Göteborg visar att tekniken finns. Svebio-medlemmen Phoenix Biopower jobbar med en teknik för avsevärt högre elutbyte från biokraftvärme. Den måste prövas i stor skala, och det kommer att kosta en del. Det skulle vara ett bättre sätt att använda statliga forskningspengar än att börja stora dyrbara forskningsprogram för ny kärnkraftsteknik, som möjligen kan påverka elförsörjningen flera årtionden in i framtiden.

Det är signifikativt att biokraft, vår fjärde största elproduktionsform, varken nämns av forskarna från Högskolan i Halmstad (de skriver bara om sol och vind) eller av Busch Thor och Kristersson. De senare nämner ändå kraftvärme, som idag är i stort sett synonymt med biokraft, vilket hedrar dem.

/Kjell