Debatt: Vem vinner när laglydiga företag och investeringar möter blockader?

Sverige brukar marknadsföra sig som ett land med stabilitet, laglydnad, ordning och tydliga spelregler. Ett land där företag ska kunna investera, anställa och växa utan att behöva gissa vilka krafter som plötsligt kan slå undan benen på verksamheten.

Men vad händer med den bilden när ett företag som följer svensk lag ändå kan utsättas för omfattande blockader och sympatiåtgärder?

Vad säger det till svenska småföretagare? Vad säger det till internationella investerare? Och kanske viktigast av allt: vem vågar investera i ett system där frivillighet godtyckligt blir tvång?

Det här är den obekväma kärnfrågan bakom konflikten mellan Tesla och IF Metall. För den handlar inte längre bara om ett amerikanskt bilföretag, Elon Musk eller kollektivavtal. Den handlar om något betydligt större: rättssäkerheten för företag som följer regelverket.

Tesla klarar sig. Det är ett globalt bolag med kapital, jurister, varumärke och muskler. De kan rida ut stormar som skulle sänka många andra. Det är därför Teslafallet riskerar att skymma den verkliga frågan.

För om samma typ av konfliktvapen riktas mot en mindre verkstad, en lokal leverantör, ett familjeföretag eller ett växande teknikbolag, då ser kalkylen helt annorlunda ut. Där finns inga miljardreserver. Där finns inga globala kommunikationsavdelningar. Där finns företagare som har pantsatt huset, anställt sina första medarbetare och försöker göra rätt för sig.

Kollektivavtal är frivilligt

I Sverige är kollektivavtal inte lagstadgat. Det är formellt frivilligt. Men om ett företag kan utsättas för ekonomisk press, blockader och sympatiåtgärder därför att det inte tecknar ett avtal som inte är lagkrav, då måste vi åtminstone våga ställa frågan: hur frivilligt är det i praktiken?

Det är inte ett angrepp på fackföreningar som idé. Fackliga organisationer har haft och har en viktig roll i svensk arbetsmarknad. Men varje stark maktposition måste tåla granskning. Särskilt när makten kan användas mot verksamheter som inte dömts för något lagbrott.

Det mest problematiska är när tredje part dras in. Företag som inte är part i konflikten kan påverkas genom sympatiåtgärder. Leverantörer, transportörer och samarbetspartners kan hamna i kläm. Då flyttas konflikten från arbetsplatsen till ett helt nätverk av företag som kanske inte har något annat gemensamt med huvudkonflikten än att de råkar befinna sig i samma kedja.

Det är här den svenska modellen börjar skava mot vanligt sunt rättsmedvetande. För här är Sverige ovanligt långtgående jämfört med många andra västländer: inte i strejkrätten som sådan, utan i möjligheten att genom blockader och sympatiåtgärder sätta press även på laglydiga företag och aktörer runt omkring huvudkonflikten. Då uppstår plötsligt något betydligt större än en arbetsmarknadskonflikt: rättsosäkerhet – och där är vi ute på betydligt djupare vatten än stora delar av övriga västvärlden.

En företagare måste kunna fråga: följer jag lagen? Betalar jag lön? Sköter jag arbetsmiljö, skatt och försäkringar? Om svaret är ja, borde nästa fråga inte vara om verksamheten ändå kan blockeras sönder därför att någon annan anser att företagaren valt fel avtalsform.

Detta blir också en fråga om Sveriges attraktionskraft. Internationella företag tittar inte bara på bolagsskatt, kompetensförsörjning och elpriser. De tittar på förutsägbarhet. De vill veta om spelreglerna är tydliga. De vill veta om laglydnad räcker.

Om svaret blir att ett företag kan följa svensk lag och ändå mötas av omfattande blockader, då skickar Sverige en märklig signal. Inte minst i en tid då vi säger oss vilja locka investeringar, stärka industrin, bygga ny teknik och skapa framtidens jobb.

Vem vinner då på kampen?

Inte de anställda om jobben försvinner. Inte småföretagen om de blir rädda för att växa. Inte Sverige om omvärlden börjar se oss som ett land där investeringar kan fastna i ett arbetsrättsligt minfält. Och knappast den svenska modellen själv om allmänhetens förtroende för den börjar erodera.

Det behövs en modern och modig diskussion om proportionalitet. Stridsåtgärder ska inte avskaffas med ett pennstreck. Men de måste kunna prövas mot rimlighet, ansvar och konsekvenser. Särskilt när företag som följer lagen och tredje part riskerar att drabbas hårt.

Sverige ska vara ett land där arbete, företagande och laglydnad lönar sig. Ett land där valfrihet respekteras och där reglerna är begripliga även för den som inte har en armé av jurister bakom sig.

För om frivillighet bara gäller tills någon mäktigare ogillar ditt val, då är det inte längre frivillighet. Då är det tvång med finare ord. Och då är frågan större än Tesla.

Den handlar om vilket Sverige vi vill vara – ett land där lagen räcker, eller ett land där den laglydige ändå kan blockeras sönder och samman.

Lars Beckman
Riksdagsledamot (M)
En stark röst för Gävleborg