Det omöjliga politiska uppdraget?

När Elisabeth Thand Ringqvist nu tagit över ledarskapet för Centerpartiet möter hon inte bara ett parti i motvind – hon möter en ideologisk gåta. Frågan är inte längre om Centerpartiet kan växa, utan om det ens vet vad det vill vara. Partiet som en gång byggde sin styrka på självständighet, företagande och förtroende för människors eget ansvar, befinner sig i ett vakuum mellan blocken, utan tydlig riktning, utan självklar hemvist och utan den kompass som en gång gjorde det till Sveriges kanske mest flexibla och folkliga rörelse.

Centerpartiets historia är en berättelse om förvandlingar. När Bondeförbundet bildades i början av 1900-talet var det en reaktion mot centralisering och industrisamhällets snabba omvandling. Det handlade om att försvara den lokala självbestämmanderätten – gården, byn, kommunen – mot statens och storstadens dominans. Under decennier växte partiet som en kraft för kooperation, småföretagande och lantbrukets ställning, och lyckades på 1950- och 60-talen bli något mer: ett allmänt samhällsparti med förankring i decentraliseringens idé.

Under Thorbjörn Fälldins tid fick Centerpartiet ett moraliskt och miljöpolitiskt djup som ännu formar dess DNA. Kärnkraftsfrågan, självförsörjningen och försiktighetsprincipen gjorde partiet till en röst för balans mellan människa och natur – långt innan begreppet hållbarhet blev ett politiskt modeord. Fälldin kunde tala både till bönder och akademiker, till troende och pragmatiker, med samma idé: makt ska byggas underifrån.

Ideologiskt tomrum och taktisk misstro

Det Centerparti som nu försöker hitta fotfäste är något helt annat. I försöken att modernisera och förnya har man förlorat sin sociala och geografiska kärna. Partiets väljare är inte längre landsbygdsfolk med kooperativa ideal utan urbana akademiker och företagare med liberala värderingar. Det hade kunnat vara en styrka – om partiet haft en klar idé om vad denna nya liberalism skulle innebära.

I stället har Centerpartiet fastnat i en defensiv hållning. Motståndet mot Sverigedemokraterna blev dess moraliska kompass, men inte dess politiska. I praktiken har partiet gjort sin existens beroende av att andra partier beter sig illa. Därmed har det egna uppdraget suddats ut: att företräda företagare, småbrukare, entreprenörer och lokala initiativ.

Väljarna ser ett parti som är principiellt men inte praktiskt, högljutt men inte handlingskraftigt. Centerpartiets traditionella bas ser att partiet pratar om värderingar, medan deras problem handlar om drivmedelspriser, nedlagda skolor och byråkratiska hinder. I den konflikten tappar Centerpartiet sin identitet: det uppfattas som borgerligt i retoriken men som vänster i praktiken – en farlig kombination i ett läge där väljare söker tydlighet och konsekvens.

Den nya partiledarens gränsvandring

Elisabeth Thand Ringqvist kommer till ett bord där alla kort redan spelats ut, men ingen hand vunnits. Hennes erfarenhet från näringslivet ger trovärdighet i frågor om företagande, innovation och modernisering – men hon måste samtidigt leda ett parti som under flera år distanserat sig från den borgerliga familjen.

Om hon närmar sig högern, riskerar hon att framstå som kappvändare. Om hon stannar i mitten, riskerar hon irrelevans. Och om hon söker samarbete med vänstersidan, hamnar hon i ett block som styrs av agendor där Miljöpartiets klimatmoralism och Vänsterpartiets ekonomiska jämlikhetsdoktriner sätter ramen. För ett parti som säger sig vilja främja entreprenörskap och företagsamhet vore det en motsägelse av historiska mått.

Det är just här det omöjliga uppdraget uppstår: hur återvinner man förtroendet hos företagare, lantbrukare och småföretagare – samtidigt som man måste manövrera i ett parlamentariskt landskap där regeringsduglighet kräver att man antingen accepterar stöd från SD eller ett beroende av MP och V?

Identitetens pris

I grunden handlar Centerpartiets kris inte om taktik, utan om identitet. Partiet är inte längre ett svar på en samhällsfråga. När Bondeförbundet bildades var syftet tydligt: att skydda de små mot de stora. I dag är de “små” svåra att definiera – är det den lokala entreprenören, den ensamstående föräldern, klimataktivisten eller den globala digitalnomaden?

Thand Ringqvist måste formulera ett svar på varför Centerpartiet behövs, inte bara vad det tycker. Först då kan hon börja återta terräng. Men tiden är knapp. Opinionssiffrorna är historiskt låga och många av de lokala gräsrötterna har tappat tron på riksorganisationen. I kommuner där partiet en gång var bärande kraft, står man nu utan representation eller inflytande.

Det finns en risk att partiet blir det politiska systemets ideologiska ruin – ett museum över mittenpolitikens möjligheter och begränsningar. Ett parti som talar varmt om lokal makt men centraliserat sin egen idéproduktion, som hyllar företagande men driver politik som uppfattas som reglerande, och som värnar ansvar men sällan tar det.

Mellan realism och moralism

Sverige befinner sig i ett ekonomiskt och socialt skifte. Klimatomställningen, integrationen, digitaliseringen och försvarsfrågorna kräver praktiskt, inte symboliskt ledarskap. Här finns en öppning för Centerpartiet – men bara om man vågar bli pragmatiskt igen.

Det paradoxala är att det som en gång gjorde partiet starkt – den decentralistiska, jordnära realismen – nu måste återuppfinnas i en värld som blivit global och komplex. Det handlar inte längre om att försvara gården mot staten, utan om att försvara individens möjlighet att påverka sin egen vardag mot politiska överbyggnader som vuxit sig för stora, oavsett om de är nationella eller överstatliga.

Frågan är om Centerpartiet klarar att tala med samma röst till både den lantbrukare som oroar sig för dieselpriset och den techentreprenör som vill bygga en AI-startup i Stockholm. Kan partiet överbrygga den klyftan – eller är den i själva verket beviset på att den gamla idén om ett “mittenparti för alla” är förbrukad?

Det är också här Elisabeth Thand Ringqvist måste visa politiskt mod. Ska hon stå fast vid liberalismen som moralisk kompass, eller återupprätta Centerpartiet som en praktisk reformkraft? Ska hon tala om kompromisser, eller börja tala om resultat?

En framtid på nåder

Det går att se framtiden för Centerpartiet i tre möjliga scenarier: ett gradvis återvändande till borgerligheten, ett desperat försök att bli en maktspelare i en rödgrön koalition, eller en långsam marginalisering till irrelevans. Inget av dem är enkelt.

Men det mest riskabla är passiviteten – att vänta på att opinionen ska förändras av sig själv. Det kommer den inte att göra. Väljarna förväntar sig klarhet, mod och konsekvens. Ett parti som säger sig stå i mitten men aldrig vågar välja riktning uppfattas till slut som ett parti utan ryggrad.

När Elisabeth Thand Ringqvist nu försöker väcka liv i ett trött och sargat Centerparti bär hon ett dubbelt arv: det historiska modet att stå emot övermakten – och det moderna kravet på att samtidigt vara trovärdig i ett politiskt landskap där varje val riskerar att bli ett svek.

Så frågan är: kan Centerpartiet åter bli den kraft som förenar landsbygden och framtidstron, företagandet och ansvarstagandet – eller är det redan för sent?
Hur länge kan ett parti överleva utan ett tydligt “varför”?
Och vem vill egentligen leda ett parti vars uppdrag kanske inte längre går att fullfölja?

Joe Formgren
Entreprenör och medborgare

Pressbild: Fredrik Hjerling