Misslyckandet med svensk biståndspolitik - och alternativen?

Det finns politiska misslyckanden som är svåra att se i realtid. Och så finns det sådana som pågår öppet, år efter år, finansierade av skattebetalare och försvarade med en blandning av moralisk självgodhet och institutionell bekvämlighet. Den svenska biståndspolitiken tillhör den senare kategorin.

Under decennier har enorma summor av svenska arbetares skattepengar förts ut ur landet i form av bistånd – ofta med svag styrning, bristande uppföljning och ett närmast religiöst förhållningssätt till själva idén om resursöverföring. Kritiska frågor har länge avfärdats som cyniska, osolidariska eller ideologiskt suspekta. Resultatet är ett system där naivitet fått ersätta ansvar och där goda intentioner blivit ett alibi för strukturellt slöseri.

Det handlar inte om enskilda projekt som misslyckats. Det handlar om ett synsätt. Ett synsätt där pengar betraktats som utveckling i sig, där mottagarens politiska system, incitament och maktstrukturer hamnat i skymundan och där kontroll setts som något närmast oanständigt. I praktiken har detta inneburit att bistånd i många fall flödat till regimer som varken respekterar demokratiska principer, rättsstat eller grundläggande fri- och rättigheter. I vissa fall har det till och med bidragit till att befästa just de strukturer som håller människor kvar i fattigdom.

Att detta tillåtits fortgå så länge är ett gemensamt ansvar för politiker och tjänstemän. För politiker som valt den bekväma vägen framför den nödvändiga. För tjänstemän som administrerat systemet utan att ifrågasätta dess grundantaganden. För ett offentligt samtal där biståndet gjorts okränkbart, medan andra politikområden underkastats långt hårdare granskning.

Men kritiken räcker inte. Den måste följas av ett alternativ.

Om man lämnar det biståndspolitiska tänkandet och i stället utgår från hur tillväxt faktiskt uppstår, framträder en annan logik. Tillväxt skapas genom investeringar, arbete, produktion, handel och fungerande institutioner. Inte genom permanenta överföringar som saknar koppling till värdeskapande. Det är därför rimligt att fråga sig om Sverige hade kunnat göra betydligt större nytta genom att använda sina resurser på ett annat sätt.

Tänk om staten i stället för traditionellt bistånd hade saminvesterat med svenska företag som velat etablera verksamhet i låg- och medelinkomstländer. Varje privat investerad krona hade kunnat mötas av statligt kapital, villkorat av tydliga krav: lokala arbetstillfällen, utbildning av arbetskraft, respekt för arbetsrätt och transparens i affärsrelationer. Inte bidrag – utan investeringar.

En sådan modell hade haft flera fördelar. För det första hade nyttan varit mätbar. Antal jobb, lönenivåer, skatteintäkter, lokala leverantörsled och exportflöden går att följa upp. För det andra hade risken minskat. Företag investerar inte i projekt som saknar långsiktig bärkraft, vilket skapar ett inbyggt kvalitetsfilter som ofta saknas i biståndsprojekt. För det tredje hade kontrollen varit väsentligt bättre. Kapital som binds i verksamhet är betydligt svårare att missbruka än pengar som fördelas via administrativa strukturer.

Detta hade också gett Sverige en helt annan roll internationellt. I stället för att uppträda som givare hade vi fungerat som partner. Genom svenska företag hade normer kring arbetsmiljö, jämställdhet, avtalskultur och transparens spridits i praktiken – inte som policydokument, utan som vardaglig verklighet. Det är så marknadsekonomi och demokratiska spelregler faktiskt tar form.

Invändningen är självklar: ja, detta hade gynnat svenska företag. Men det är inte ett argument emot modellen – det är ett argument för den. När båda parter har något att vinna ökar uthålligheten. När investeringar ersätter bidrag skapas ömsesidigt ansvar. Och när människor får arbete, inkomster och framtidstro minskar behovet av bistånd på sikt.

Den svenska biståndspolitiken har alltför länge präglats av föreställningen att moral och effektivitet står i motsats till varandra. Detta är en falsk tudelning. Det mest moraliska är inte att skicka mest pengar, utan att skapa verklig och varaktig förbättring för människor på plats.

Framåt krävs därför ett tydligt ramverk. Bistånd – eller det som ersätter det – måste vara strikt styrt, fullt transparent och konsekvent utvärderat. Varje skattekrona ska kunna följas, motiveras och försvaras. Detta bör ske i politiskt samförstånd, över blockgränserna, för att undvika ryckighet och symbolpolitik.

Och framför allt: ingen ny utredning som samlar damm. Verkstad från dag ett. Sverige har råd att göra rätt – men inte att fortsätta göra fel av gammal vana.

Joe Formgren
Medborgare