När lönegolvet blir politiskt självskadebeteende

Jag är företagare. Jag tror på marknadsekonomi, valfrihet, ordning och reda på arbetsmarknaden och en reglerad invandring. Just därför är regeringens höjda lönegolv för arbetskraftsinvandring så svårt att förstå.

Det här är nämligen inte ett beslut som bara slår mot ”invandring” i största allmänhet. Det slår mot människor som redan har jobb. Mot företag som behöver personal. Mot branscher där marginalerna är tunna. Mot arbetsgivare som försöker göra rätt. Och mot par där båda arbetar, försörjer sig själva och betalar skatt – men ändå riskerar att inte nå upp till en politiskt satt schablonnivå.

Från den 1 juni 2026 ska lönen som huvudregel vara minst 90 procent av medianlönen i Sverige för att en person ska kunna få arbetstillstånd. Samtidigt ska lönen fortsatt vara i nivå med kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen. Det låter kanske tekniskt. I verkligheten är det ett politiskt ingrepp rakt in i den svenska lönebildningen.

Medianlön är i sig inte ett orimligt statistiskt mått. Den visar den mittersta lönen i landet och påverkas inte lika mycket av extrema topplöner som medellönen gör. Medianlönen i Sverige var 37 100 kronor år 2024. Medellönen var 41 600 kronor.

Problemet är alltså inte att man använder medianlön som referens. Problemet är nivån.

När staten sätter golvet till 80 eller 90 procent av medianlönen riskerar man att lägga sig över avtalsenliga lönenivåer i flera branscher. Då är det inte längre fråga om att stoppa lönedumpning. Då blir det en statlig överprövning av den svenska modellen.

En mer rimlig jämförelsepunkt hade varit cirka 70–75 procent av medianlönen, i kombination med kravet att lönen ska vara kollektivavtalsenlig eller i nivå med vad som gäller i branschen. Det hade skyddat mot uppenbart oseriösa villkor utan att slå sönder fullt fungerande anställningar.

För vad är egentligen orimligt med att en person arbetar heltid, har avtalsenlig lön, betalar skatt och försörjer sig själv? Vad är orimligt med att två personer i samma hushåll arbetar, gör rätt för sig och tillsammans bidrar med betydande skatteintäkter?

Det är här beslutet blir absurt. Sverige riskerar alltså att tvinga bort människor som redan gör precis det politiken säger att människor ska göra: arbeta, försörja sig själva och bidra.

Sedan kommer nästa problem: omvänd diskriminering.

Om en arbetsgivare måste höja lönen för en arbetskraftsinvandrare till en nivå som ligger över övriga anställda med liknande arbetsuppgifter skapas en märklig och orättvis situation på arbetsplatsen. Ska den som behöver arbetstillstånd ha högre lön än kollegan bredvid, inte på grund av erfarenhet, ansvar eller prestation, utan på grund av migrationsregler?

Alternativet är att arbetsgivaren höjer lönerna för alla. Det låter fint på ett debattseminarium. Men i verkligheten, särskilt i personalintensiva branscher som hotell, restaurang, städ, service, jordbruk, transport och handel, finns ofta inte de marginalerna. Då blir följden inte högre välstånd. Då blir följden färre jobb, färre företag och i värsta fall konkurser.

Det är också därför argumentet om att lönegolvet skulle skydda arbetstagare blir så svagt. Seriösa arbetsgivare ska naturligtvis följa avtal, betala rätt lön och behandla människor anständigt. Fusk, exploatering och arbetslivskriminalitet ska bekämpas hårt. Men lösningen på missbruk är kontroll, sanktioner och bättre myndighetsarbete – inte att stänga ute människor som redan arbetar på rimliga villkor. TCO har också varnat för att statligt satta lönenivåer inte löser problemen med exploatering och missbruk, utan riskerar att skapa andra skador på arbetsmarknaden.

Det här är dessutom ett strategiskt politiskt misstag. Väljare som vill ha reglerad invandring blir knappast imponerade av att arbetande människor kastas ut. Företagare blir förbannade när staten försvårar rekrytering och tillväxt. Anställda får se märkliga lönespänningar växa fram. Och oppositionen får ett öppet mål: regeringen säger sig stå för arbetslinjen, men försvårar för människor som redan arbetar.

Jag har svårt att se vinnarna.

Inte företagen. Inte de anställda. Inte skattebetalarna. Inte integrationen. Inte landsbygden. Inte besöksnäringen. Inte välfärden. Inte den svenska modellen.

Det enda man möjligen vinner är en symbolpolitisk rubrik. Men priset kan bli högt: förlorad kompetens, lägre skatteintäkter, sämre företagsklimat och ett Sverige som skickar signalen att arbete inte alltid räcker.

Det är inte stram migrationspolitik. Det är dålig arbetsmarknadspolitik.

Och för en regering som säger sig värna företagande, arbetslinje och svensk modell borde det vara en varningsklocka som hörs ända in i Rosenbad.

Joe Formgren
Företagare – för marknadsekonomi, valfrihet och reglerad invandring