Sveriges ekonomi har vänt – men varningsklockorna ringer

Under Gästriklands Företagarvecka samlades företagare och beslutsfattare på DoSpace i Gävle för att lyssna till Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi och chefsekonom på Svenskt Näringsliv. Presentationen blev både underhållande, allvarlig och ovanligt innehållsrik – med siffror som gav anledning till optimism men också flera varningsklockor som borde höras ända in i regeringskansliet.

Daunfeldt har bott drygt 20 år i Gävle, arbetat vid Högskolan i Gävle och dessutom tävlat i styrkelyft för Gävle Kraftsportsklubb. Med ett SM-silver i klassisk bänkpress i bagaget skojade han om att vara landets kanske starkaste chefsekonom. Det blev en passande inledning på ett föredrag där han för en gångs skull kunde vara betydligt mer positiv än under de senaste årens kriser.
– Jag har ju tyvärr fått vara otroligt pessimistisk under de här fyra åren som jag varit chefsekonom. Det har varit kris efter kris efter kris. Men nu tror jag verkligen att det har vänt, sade Sven-Olov Daunfeldt.

Och det var just den bilden han sedan byggde upp med statistik, jämförelser och en rad reflektioner som fick publiken att både skratta och fundera.

Ränta på ränta – varför nöja sig med låg tillväxt?

Daunfeldts stora huvudfråga är tillväxt. Svenskt Näringsliv har tagit fram en tillväxtagenda med 60 reformförslag och satt upp målet att höja Sveriges långsiktiga tillväxt från Konjunkturinstitutets prognos på omkring 1,8 procent till 2,5 procent.

Skillnaden låter liten. Den är allt annat än liten. Med 2,5 procents tillväxt skulle Sveriges BNP enligt beräkningarna vara närmare 500 miljarder kronor högre redan 2035. Skatteintäkterna skulle då kunna vara omkring 200 miljarder kronor högre med oförändrat skattetryck och varje hushåll i genomsnitt omkring 100 000 kronor rikare.

Sedan kommer ränta-på-ränta-effekten. Till 2050 skulle skillnaden i BNP enligt Daunfeldts genomgång kunna vara över 1 800 miljarder kronor. Summerat över hela perioden handlar det om ofattbara belopp.

Och där blir frågan nästan provocerande enkel: Om skillnaden mellan 1,8 och 2,5 procents tillväxt är så enorm – varför i hela världen skulle Sverige inte försöka nå den högre nivån?

Vi lever inte i ett vakuum. Sverige konkurrerar varje dag med andra länder om investeringar, kompetens, forskning, produktion och huvudkontor. Att nöja sig med medioker tillväxt innebär i praktiken att acceptera att andra springer förbi.
– Tillväxt är lösningen på väldigt många av de problem vi står inför. Infrastruktur, energiförsörjning, försvar och en demografi där allt färre ska försörja allt fler, konstaterade Daunfeldt.

Det är också här han gjorde en av sina viktigaste poänger: det är inte staten som skapar tillväxten.
– Det är företagen som skapar tillväxten. Staten och beslutsfattarna skapar förutsättningarna. Men det är när företag vågar ta risk, investera och anställa som vi får en växande ekonomi.

En självklarhet kan man tycka. Men uppenbarligen en självklarhet som fortfarande behöver upprepas.

Sverige har faktiskt vänt uppåt

På kort sikt finns flera tydligt positiva signaler. Svenskt Näringslivs egen näringslivsindikator visar för första gången på fyra år ett positivt värde. Företagens syn på försäljning, investeringar och sysselsättning har förbättrats och framtidsförväntningarna ligger över ett normalt konjunkturläge.

Sveriges BNP har dessutom börjat växa tydligt igen. Daunfeldt visade hur Sverige efter flera år av närmast stillastående utveckling nu ligger över både EU-genomsnittet och USA i aktuell tillväxttakt.

Även hushållens framtidstro har återhämtats. Under inflationskrisen föll Konjunkturinstitutets förtroendeindikator till nivåer som aldrig tidigare uppmätts – inte ens under finanskrisen, pandemin eller IT-kraschen. Nu har kurvan vänt uppåt.

Det syns också i plånböckerna. Detaljhandeln ökar, konsumtionen börjar ta fart och reallönerna återhämtar sig efter de dramatiska tapp som inflationen orsakade.

Samtidigt står världshandeln emot de geopolitiska orosmolnen bättre än många kanske tror.
– Globaliseringen är en otroligt stark kraft. Den är inte så lätt att bryta, sade Daunfeldt.

Till detta kommer Sveriges statsfinanser. Statsskulden ligger kring 35 procent av BNP, vilket ger Sverige ett betydande handlingsutrymme jämfört med många andra europeiska länder. Daunfeldt betonade att det finns utrymme att låna till investeringar som stärker framtida tillväxt – exempelvis infrastruktur, energi och försvar – men inte för att finansiera löpande konsumtion.

Inflationen gav ytterligare ett positivt besked. Mätt med det internationellt jämförbara HIKP-måttet ligger den enligt hans presentation kring en procent, alltså under Riksbankens mål på två procent.

För en chefsekonom som under flera år tvingats leverera dystra analyser var humöret märkbart bättre.
– Gud vad positiv jag är. Så här positiv har jag nog aldrig varit på en konferens tidigare, konstaterade han med ett skratt.

Det var också en känsla som märktes bland deltagarna. Föredraget var mycket uppskattat och gav både nya insikter och flera perspektiv att ta med sig. Men ungefär där var det dags att sluta blunda för de mörkare bilderna i presentationen.

Arbetsmarknaden är Sveriges akilleshäl

För samtidigt som ekonomin vänder står Sverige med en arbetsmarknad som Daunfeldt beskrev som direkt bekymmersam.

Arbetslösheten är hög i internationell jämförelse och ungdomsarbetslösheten likaså. Än värre är matchningen. Företag söker människor med rätt kompetens samtidigt som stora grupper står utanför arbetsmarknaden.

Daunfeldt visade hur den så kallade Beveridgekurvan förskjutits i fel riktning. För samma antal lediga jobb har Sverige i dag betydligt högre arbetslöshet än tidigare.
– Matchningen på den svenska arbetsmarknaden fungerar helt uruselt, sade han.

Bara omkring en tredjedel av Svenskt Näringslivs medlemsföretag använder Arbetsförmedlingen och två tredjedelar av dessa uppges vara missnöjda eller mycket missnöjda.

Än mer tankeväckande var siffrorna om självförsörjning. Cirka 1,2 miljoner personer i arbetsför ålder uppges inte kunna försörja sig på sina arbetsinkomster. Det motsvarar omkring 21 procent.

Här blev det regionala perspektivet högst konkret. I Gävle är enligt den redovisade statistiken 48 procent av flyktingar och anhöriga till flyktingar inte självförsörjande på arbete. Bland utrikes födda kvinnor i samma grupp är siffran 66,5 procent av de som endast har en förgymnasial utbildning.

Det är siffror som borde få vilken beslutsfattare som helst att sätta kaffet i halsen. Samtidigt uppger vartannat medlemsföretag i Svenskt Näringsliv att man inte kan växa därför att man saknar människor med rätt kompetens.

Här finns en av Sveriges största paradoxer: hög arbetslöshet och samtidigt arbetskraftsbrist. Daunfeldt efterlyser därför fler yrkesutbildningar, fler ingenjörsutbildningar och ett utbildningssystem som betydligt bättre följer arbetsmarknadens behov.

Det handlar också om att våga säga till unga att en yrkesutbildning ibland kan vara ett bättre val än en akademisk examen.

Politiker – världen väntar inte på Sverige

Den kanske skarpaste varningsklockan handlar ändå om konkurrensen från omvärlden.

Kina har på några år flyttat sig från lågkostnadsproduktion till avancerad industri och konkurrerar nu direkt med svenska företag inom teknik, fordon, batterier och energi. Exporten av kinesiska personbilar har enligt Daunfeldts presentation sjufaldigats på fem år och exporten av solceller femfaldigats.

Även Polen har snabbt flyttat fram sina positioner och fått en exportstruktur som allt mer liknar Sveriges.

Samtidigt kan svenska investeringar bromsas av tillståndsprocesser som tar åratal. Daunfeldt berättade om ett företag som ville göra en större klimatinvestering i Sverige med omkring 250 nya jobb som följd. Beskedet var att tillståndsprocessen kunde ta nio till tio år. Företaget finns i 52 länder.

Investeringen hamnade i Finland där processen beräknades ta fyra till fem år. Där borde varningssirenerna börja tjuta. Sverige kan inte diskutera konkurrenskraft som om resten av världen stod still. Den gör precis tvärtom.

Daunfeldt lyfte Irland som kontrast. Landet har på relativt kort tid gått från plats 22 till plats två i den internationella välståndsligan medan Sverige fallit från plats fyra till plats 13. Irland har aktivt byggt attraktiva villkor för företag och investeringar i forskning och utveckling.

Efter föredraget kom också två framtidsfrågor som gav ytterligare perspektiv.

Den ena handlade om euron. Daunfeldt röstade själv nej 2003 men har ändrat uppfattning.
– Argumenten mot euron har blivit svagare och argumenten för har blivit starkare. För ett litet land som handlar mycket med EU skulle en gemensam valuta skapa större stabilitet för företagen, sade han.

Den andra handlade om AI. Här blev han både optimistisk och bekymrad. På längre sikt tror han att artificiell intelligens kommer att öka produktiviteten och skapa ny tillväxt. På kort sikt kan omställningen däremot bli betydligt snabbare och mer smärtsam än tidigare tekniska skiften.

Redan nu ser han hur efterfrågan på vissa yrken försvinner snabbt.
– Vi kan inte ens föreställa oss hur AI kommer påverka våra liv eller svensk ekonomi. Jag är inte särskilt orolig på lång sikt. Jag är orolig för själva transformationen.

Och där någonstans sammanfattades egentligen hela eftermiddagen. Det finns goda skäl att vara optimistisk. Svensk ekonomi växer igen, företagens framtidstro stärks, inflationen är låg och statsfinanserna är starka.

Men ingenting av detta är en naturlag. Vi konkurrerar med länder som springer allt snabbare. Vi har en arbetsmarknad som fungerar dåligt, stora grupper som inte är självförsörjande och företag som inte hittar kompetens. Vi har utdragna tillståndsprocesser, energibehov, en snabb AI-revolution och en internationell konkurrens som knappast kommer att visa Sverige någon hänsyn.

Så ja – det var en ovanligt positiv Sven-Olov Daunfeldt vi fick lyssna till i Gävle. Föredraget var både mycket intressant och uppskattat och bjöd på ovanligt många insikter, reflektioner och konkreta perspektiv på vart svensk ekonomi faktiskt är på väg.

Men den viktigaste frågan kvarstår. Om högre tillväxt kan göra Sverige hundratals miljarder rikare inom bara ett decennium och ge ännu större effekter över tid genom ränta på ränta – varför skulle vi då nöja oss med mindre?

Politiker och beslutsfattare har anledning att både glädjas åt vändningen och känna pressen. För världen väntar inte på Sverige.

Text: Joe Formgren
Presstjänst