​Värdegrunden flummar till demokratin

I den flummiga svenska värdegrundsdemokratin får man grundlöst anklaga andra för att vara rasister. Skolans viktigaste uppgift är inte kunskap, utan ”värdegrunden”. Idrottsföreningar måste köpa värdegrunden för att få bidrag. Skandalen anses större om polisen ”brister i värde­grund” än om den misslyckas med brottsbekämpning, menar skribenten Marika Formgren.

Efter andra världskriget stod det klart att demokratins fiender kan använda demokratin för att utplåna den. Därför fick den västtyska grundlagen 1949 ett författningsskydd: Det är inte tillåtet att missbruka medborgerliga rättigheter som yttrande- och pressfriheten, församlings- och organisationsfriheten, brevhemligheten med flera för att bekämpa den fria demokratiska grundordningen.

Partier som försöker motarbeta eller avskaffa den fria demokratiska ordningen kan förbjudas. Det brukar kallas militant eller stridbar demokrati, och förekommer i fler länder. Tyskland anses gå längst i att försvara demokratin genom att begränsa den, me­dan USA pekas ut som motpolen. Där ses demokratin som en marknad för åsikter, som fungerar bättre ju friare konkurrensen är.

Men även USA har ibland försökt att försvara demokratin genom att inskränka den. Patriot Act efter terrorattackerna 2001 är ett exempel, ett annat är McCarthyismen i början av 1950-talet. Tusentals människor som anklagades för att vara kommunister blev av med jobbet. Efter några år upphörde McCarthyismen, och president Trumans omdöme är värt att citera: ”I ett fritt land straffar vi människor för brott de har begått, men aldrig för vilka åsikter de har”.

Den militanta demokratin riskerar nämligen alltid att bli det den säger sig bekämpa. 1933 brann det tyska riksdagshuset. Hitler använde branden som en ursäkt för att avskaffa medborgerliga rättigheter. Listan över de rättigheter som Hitler avskaffade liknar den tyska grundlagens lista över rättigheter som inte gäller för personer som betraktas som demokratins fiender.

Många statsvetare kritiserar den militanta demokratin med principiella argument: Våld ska bemötas med våld, men åsikter ska bara bemötas med åsikter. Utöver principerna finns socialpsykologin. Under Koreakriget blev amerikanska soldater som tagits till krigsfångar hjärntvättade, och ville stanna i Kina som var ”ett bättre samhälle än USA”.

Psykologen William J. McGuire drog slutsatsen att de unga männen aldrig tidigare hade hört kritik av ”den amerikanska livsstilen”, och därför var särskilt mottagliga för propaganda. McGuire utvecklade teorin om vaccinationseffekten; att den som får höra båda sidor av en sak får ett starkare försvar mot propaganda. Förbud och tabuisering av antidemokratiska opinionsyttringar gör alltså folk sämre rustade att stå emot antidemokratisk propaganda, än om åsikterna möts av argument i en fri debatt.

Den svenska ”värdegrundsdemokratin” (se även Magasinet Neo 4/2014) har likheter med den militanta demokratin, men också stora skillnader. Värdegrundsdemokrati är uppfattningen att man måste omfatta ”värde­grunden” – ett knippe luddigt definierade åsikter om bland annat antirasism, feminism och hbtq-frågor – för att vara demokrat.

Värdegrunden är så vag att dess anhängare ständigt hittar nya ”antidemokrater”: Kommunpolitikern som yttrar att bostadsbristen och försörjningsbördan gör att Sverige inte klarar dagens invandringsvolymer är ”rasist”, och alltså antidemokrat. Budgetchefen som säger att skattebetalarna inte ska bekosta könsneutrala toaletter är en ”cis-normativ antifeminist”, och alltså antidemokrat.

Den militanta demokratin kapslar in demokratins begränsning i en grundlag och en författningsdomstol. Värdegrundsdemokratin är gränslös. Värdegrundsdemokrater kräver förvisso sådant som kriminalisering av kritik mot feminismen och förbud mot nätanonymitet, men oftare krymper de åsiktskorridoren genom uthängningar, värdegrundsprojekt och annan propaganda.

Kanske visar skillnaden det Horace Engdahl sade, att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. För den militanta demokratin är åtminstone ärlig – det står i lagboken att alla inte alltid har samma rättigheter, och avgörandet lämnas till domstol. Det ligger ett ansvarstagande i den tydligheten.

Den svenska värdegrundsdemokratin är mer som ett gäng utstuderade högstadiemobbare som spelar ”schysta” när läraren går förbi. I den svenska värdegrundsdemokratin kan man göra karriär på att ogrundat anklaga andra för att vara antidemokrater, och man kan få karriären förstörd genom en sådan anklagelse. I värdegrundsdemokratin är skolans viktigaste uppgift inte att förmedla kunskaper, utan att förmedla värdegrunden.

I värdegrundsdemokratin måste idrotts­föreningar bekänna sig till värdegrunden för att få verksamhetsbidrag. I värdegrundsdemokratin skickas personal på särskilda värdegrundsutbildningar. I värdegrundsdemokratin blir skandalen större om polisen ”brister i värdegrund” än om den misslyckas med att upprätthålla lagen. I värdegrundsdemokratin får chefer som är ansvariga för allvarliga misstag inte journalistfrågor om hur och varför, utan om sitt värdegrundsarbete.

Värdegrundsdemokratin är inte första gången politiska aktörer utropar sina egna idéer till en del av demokratin, för att göra dem obligatoriska. På 1970-talet menade vänsterdebattörer att endast ”ekonomisk demokrati” är äkta demokrati. Vissa libertarianer hävdar att alla skatter är en kränkning av äganderätten, och därför odemokratiska.

Ingen kan dock fråntas fler ägodelar än hon har, men värdegrundsdemokratin kan alltid expandera: Ytterligare åsikter kan bli obligatoriska att bekänna sig till, respektive ta avstånd ifrån.

Bekänna sig till är en nyckelfras. Värdegrundsdemokratin doftar religionssubstitut. För värdegrundsdemokraten är det lika otänkbart att försvara värdegrunden med rationella sakargument som det är för djupt troende att söka empiriska bevis för Guds exi­stens.

Att tro (på värdegrunden eller Gud) är heligt, att blanda in sakargument är ett tecken på tvivel. Kanske har just Sverige blivit en värdegrundsdemokrati för att religiositeten är så låg här? I det mycket mer troende USA låter man Gud vara Gud, och demokratin en världslig, mänsklig uppfinning som man kan debattera utan att fördömas som hädare.

En annan hypotes är att den svenska värdegrundsdemokratin är en effekt av familjens svaga ställning. I Sverige har politikerna gett det offentliga ansvaret för barn- och äldreomsorg. Det har gett kvinnorna ekonomisk makt, men tagit ifrån familjerna makt över barnens fostran.

Värdegrundsdemokrater menar att utan offentligt organiserad värdegrundsfostran skulle Sverige förmörkas av hat och vulgariteter. De tror inte att familjer kan fostra barn till anständiga människor. Värdegrundsdemokratins motståndare tror i stället att om familjerna ansvarade för barnens fostran så skulle människor bli lika anständiga, men idéer och tabun skulle variera på ett sätt de inte tillåts göra i dag.

Vi skulle få åsiktspluralism, vilket värdegrundsdemokrater ser som ett hot mot demokratin. Herbert Tingsten menade förvisso att demokratin kräver en viss värdegemenskap. Men han påpekade samtidigt att den kräver politisk frihet för, och självständighet, av sina medborgare. Det kan aldrig värdegrundsdemokratin leverera.

Marika Formgren

Har arbetat som journalist och ledarskribent på bland annat tidningen Barometern. Hon studerar i dag till data­ingenjör.

Artikeln tidigare publicerad i http://www.dagenssamhalle.se/

2015-05-08