Sveriges Dövas Riksförbund har beslutat om en ny inriktning för att stärka det svenska teckenspråkets ställning i svensk rätt. Trots erkännandet i språklagen sedan 2009 är skyddet inte tillräckligt. SDR vill därför utveckla lagstiftningen så att samhällets ansvar för att skydda, främja och ge tillgång till svenskt teckenspråk blir tydligare och mer rättssäkert.
Imorgon är det 45 år sedan svenskt teckenspråk erkändes som undervisningsspråk för döva i Sverige. Men trots lagstiftning och särskilt skydd i språklagen möter döva och teckenspråkiga som använder svenskt teckenspråk fortfarande hinder i samhället. 45 år senare kan vi fortfarande inte tala om full språklig jämlikhet. Därför behövs en nationell handlingsplan för svenskt teckenspråk.
SDR och SDP kritiserar att inga kommuner har använt statligt stöd för att stärka teckenspråk inom äldreomsorgen. Döva äldre saknar ofta möjlighet att kommunicera med personal. Organisationerna vill att svenskt teckenspråk inkluderas i språkkrav och statliga satsningar samt att fler döva undersköterskor anställs och utbildas.
Döva riskerar att stå utanför politiken när deras frågor saknas i debatten. Rätten till svenskt teckenspråk påverkar vardag, vård och delaktighet. Brister i Region Skåne visar allvaret. Vi vill att politiker tydliggör hur deras politik inkluderar döva och säkerställer rättigheter i praktiken.
Döva och hörselskadade elever nekas gymnasieutbildningar trots behörighet eftersom minst fyra måste söka samma program. Det begränsar deras valfrihet och strider mot Barnkonventionen och Diskrimineringslagen. Sveriges Dövas Riksförbund vill att regeringen ser över gymnasieförordningen.
I mars 2026 kommer utställningen ”Räddade eller tystade?” till fyra orter i Norrland. Utställningen berättar om dövas historia och teckenspråkets ställning i Sverige, från en tid då språket användes naturligt i dövskolorna, till perioder av förbud och tystnad.
Patienten hade bokat tid för influensavaccination men gavs ytterligare ett vaccin utan att först informeras eller tillfrågas. Detta är mycket allvarligt och visar hur bristande kommunikation och okunskap om dövas rättigheter fortsätter att äventyra trygghet och säkerhet i vården.
