Imorgon är det 45 år sedan svenskt teckenspråk erkändes som undervisningsspråk för döva i Sverige. Men trots lagstiftning och särskilt skydd i språklagen möter döva och teckenspråkiga som använder svenskt teckenspråk fortfarande hinder i samhället. 45 år senare kan vi fortfarande inte tala om full språklig jämlikhet. Därför behövs en nationell handlingsplan för svenskt teckenspråk.
SDR och SDP kritiserar att inga kommuner har använt statligt stöd för att stärka teckenspråk inom äldreomsorgen. Döva äldre saknar ofta möjlighet att kommunicera med personal. Organisationerna vill att svenskt teckenspråk inkluderas i språkkrav och statliga satsningar samt att fler döva undersköterskor anställs och utbildas.
Döva riskerar att stå utanför politiken när deras frågor saknas i debatten. Rätten till svenskt teckenspråk påverkar vardag, vård och delaktighet. Brister i Region Skåne visar allvaret. Vi vill att politiker tydliggör hur deras politik inkluderar döva och säkerställer rättigheter i praktiken.
Döva och hörselskadade elever nekas gymnasieutbildningar trots behörighet eftersom minst fyra måste söka samma program. Det begränsar deras valfrihet och strider mot Barnkonventionen och Diskrimineringslagen. Sveriges Dövas Riksförbund vill att regeringen ser över gymnasieförordningen.
I mars 2026 kommer utställningen ”Räddade eller tystade?” till fyra orter i Norrland. Utställningen berättar om dövas historia och teckenspråkets ställning i Sverige, från en tid då språket användes naturligt i dövskolorna, till perioder av förbud och tystnad.
Patienten hade bokat tid för influensavaccination men gavs ytterligare ett vaccin utan att först informeras eller tillfrågas. Detta är mycket allvarligt och visar hur bristande kommunikation och okunskap om dövas rättigheter fortsätter att äventyra trygghet och säkerhet i vården.
SDR, HRF och FSDB kritiserar regeringens försämring av tolkstödet i arbetslivet. Taket har sänkts från 210 000 till 120 000 kronor per år och möjligheten att använda stödet för personligt biträde har tagits bort. Organisationerna varnar för att många inte längre kan arbeta på lika villkor och kräver en konsekvensutredning, återupptagen dialog och ett behovsbaserat, stärkt stöd.
Sveriges Dövas Riksförbund tillsätter en arbetsgrupp för att analysera hur svenskt teckenspråk kan få starkare språklig status i Sverige. Gruppen ska utreda olika erkännandeformer, juridiska och politiska konsekvenser samt ge förslag till framtida strategier. Målet är att stärka teckenspråkets ställning och rättigheter i samhället.
Ingen människa ska behöva vänta flera dagar för att kunna förstå sin diagnos eller kommunicera med vårdpersonal. När en patient inte får tillgång till tolk riskerar både patientsäkerheten och patientens rättigheter att kränkas. Det handlar inte om ett enskilt misstag, utan om ett systemfel där svensk sjukvård fortfarande inte lever upp till sitt eget löfte om vård på lika villkor.
Dövas psykiska hälsa måste tas på allvar. Idag saknas information och stöd på svenskt teckenspråk och bristen på vårdpersonal med teckenspråkskompetens lämnar många utan hjälp. Det behövs fler psykologer med teckenspråkskunskap, bevarad dövpsykiatrisk kompetens och möjlighet att söka vård direkt. Psykisk hälsa är en rättighet för alla, också döva.
Regeringen stärker TUFF med fler timmar för föräldrar och satsar för första gången särskilt på teckenspråksundervisning för integrerade döva och hörselskadade barn i kommunala skolor. SDR och SDUF välkomnar satsningarna men varnar för att effektiviseringskraven på SPSM inte får hota barns rätt till utbildning på svenskt teckenspråk.
1981 blev Sverige först i världen att erkänna svenskt teckenspråk som undervisningsspråk, ett historiskt steg. Men medan andra länder infört starka språklagar och resurser har Sveriges utveckling stannat av. Språklagen från 2009 finns, men krav, ansvar och uppföljning saknas i praktiken.