SKR om ny rapport: Våldsutsatta drabbas när kommunerna försummar kvinnofridsarbetet

Idag släpps Inspektionen för vård och omsorg (IVO):s slutrapport över den nationella tillsynen och granskningen av kommuners, hälso- och sjukvårdens och kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Enligt IVO är kvinnojourerna snabba med att åtgärda brister och bra på att utveckla sin verksamhet, medan kommunerna släpar efter. SKR känner väl igen de brister som IVO identifierar och instämmer i att kommunernas kvalitetsarbete inom området våld i nära relation måste förbättras.

Om rapporten
Rapporten bygger på inspektioner som gjorts av Socialstyrelsen och IVO i kommuner, verksamheter inom hälso- och sjukvården och idéburna kvinnojourer under tre års tid. 

Bifogat finns två lokala exempel. Det första är Lunds kvinnojour och Lunds kommun, där kommunen ändrat sina rutiner efter anmärkningar från IVO. Det andra är Borås Kvinnojour och Borås kommun, där IVO bedömmer kommunens arbete som rättsoäkert. För fler lokala exempel, kontakta SKR, se kontaktuppgifter nedan.

Brister i kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn
I ett pressmeddelande konstaterar IVO att kommunerna brister i sitt lagstadgade ansvar att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn och att det finns stora variationer i kommunernas arbete vilket är en fara för rättssäkerheten.

IVO menar att:
- Flera kommuner uppmärksammar inte barn som bevittnat våld och deras behov tillräckligt.
- Området våld i nära relation inte har varit prioriterat trots att är socialtjänstens lagstadgade ansvar.
- I många kommuner finns en bristande styrning och ledning från ansvariga nämnder och chefer.
- Kommunerna saknar mål, kartläggningar, statistik och uppföljning för sitt arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn, och omsättningen på personalen som arbetar med området är stor.
- Bristen på långsiktig finansiering för kvinnojourernas verksamhet (de flesta kvinnojourer får verksamhetsbidrag årsvis från kommunen) kan medföra problem för kvinnojourerna när det gäller planering och utveckling av kvalitetsarbete och verksamhet på längre sikt. (s. 56)

50 av 60 kommuner har fått krav på åtgärder efter att IVO funnit brister (s. 7)
Åtgärderna gäller framför allt att barnens behov inte uppmärksammas eller utreds, att utredningar och dokumentation av vuxna kvinnor saknas eller är bristfälliga, samt otillräcklig kvalitet och kompetens i socialtjänstens och socialnämndens arbete (s. 16).

I rapporten konstateras att kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld inte förefaller ha förbättrats nämnvärt sedan den förra nationella tillsynen som gjordes 2008-2009 (s. 7).

SKR:s kommentarer

Olga Persson, förbundssekreterare SKR

”Det går inte längre att skylla på bristande resurser. IVO:s rapport bekräftar det vi länge upplevt, nämligen att kvinnofridsarbetet inte prioriteras tillräckligt på ledningsnivå och att det saknas politisk vilja i många kommuner”

”Vår erfarenhet är att kommunerna fortfarande inte till fullo har förstått att ansvaret för att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn vilar på dem sedan snart tio år tillbaka, här bör Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) vara mycket tydligare gentemot kommunerna”

 
”Det finns många goda exempel, där engagerade och kompetenta kvinnofridssamordnare gör ett bra jobb trots ointresserade chefer, men generellt saknas ett strukturerat arbete. Vi ser hela tiden hårresande exempel där socialchefer tror att det är den idéburna kvinnojouren och inte kommunen som har ansvaret. Det kan handla om allt från att säkerställa barnens skolgång under tiden på det skyddade boendet, till att underlätta kvinnan och barnen att få en långsiktig bostad efter tiden på jouren så de slipper flytta tillbaka till den våldsamma mannen.”

”Det är som att våldsutsatta kvinnor och barn inte omfattas av den generella välfärden, och att varken hälso- och sjukvård och kommunerna ser sitt ansvar att upptäcka, stötta och skydda dessa kvinnor och barn.”

Brister i hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn
IVO:s krav på åtgärder i hälso- och sjukvården gäller framför allt att barn som misstänks fara illa inte alltid identifieras och att även när misstanke om detta finns anmäls (meddelas) det inte alltid till socialtjänsten. 

Brister i kvinnojourernas arbete
I IVO:s granskning ingår 30 kvinnojourer, vara omkring hälften är medlemmar i SKR. Tillsynen gäller den del av verksamheten som utförs på uppdrag av socialtjänsten och därför omfattas av Socialtjänstlagen.

– På de flesta ställen i landet utför vi fortfarande samtliga av kommunens insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn, många gånger på direkt uppdrag av socialtjänsten. Vi är alltså fortfarande snarare det enda alternativet än den länk i en fungerande stödkedja vi hoppas bli, menar SKR:s förbundssekreterare Olga Persson.

IVO konstaterar att ”kvinnojourerna under de senaste åren tagit ett stort ansvar för att ge stöd, hjälp och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kvinnojourerna har ofta lång erfarenhet och god kompetens när det gäller att hjälpa våldsutsatta kvinnor och arbetar med att utveckla verksamheterna.”

Kvinnojourerna snabbare än kommunerna med att åtgärda brister
I tillsynen konstaterades brister i 22 av de 30 granskade kvinnojourerna, och i de flesta fall har brister redan åtgärdats enligt IVO:s krav. Bristerna har framför allt gällt avsaknad av skriftliga rutiner för rapportering enligt Lex Sarah samt bristfällig dokumentation för enskilda personer.

SKR uppmanar kommunerna att
- prioritera kvinnofridsarbetet på ledningsnivå. Idag finns mycket kunskap och verktyg tillgänglig, inte minst ute på kvinnojourerna och i form av handledningar från Socialstyrelsen, som inte implementeras i kommunerna på grund av bristande politisk vilja och svagt ledarskap.

- göra kvinnofridsområdet till ett eget budgetområde, som avsätts tillräckliga resurser, för att kunna planera för och följa upp behoven.

- bidra till god och fungerande samverkan mellan aktörer som möter våldsutsatta kvinnor och deras barn.

SKR kräver att

- utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk del i grundutbildningen för socionomer och professioner inom hälso- och sjukvården som möter våldsutsatta kvinnor och deras barn.

SKR instämmer i IVO:s fastslående att det är ”hög tid nu, 2014, att kommunerna tar sitt ansvar och i samverkan med hälso- och sjukvården och kvinnojourerna samt andra aktörer medverkar till att alla våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld, oavsett var de bor i landet, uppmärksammas och får det stöd, vård och omsorg de har behov av samt rätt till, på kort och på lång sikt.”