Fungerande transport och drivmedelsförsörjning – samhällets bas i kris och krig

“The only thing that ever really frightened me during the war was the U-boat peril.”

Så beskrev Winston Churchill hotet om en blockad från tyskarnas ubåtar under andra världskriget i sina memoarer år 1949. Om de tyska ubåtarna hade lyckats blockera införseln av livsmedel, råmaterial, trupper och utrustning från USA till Storbritannien, hade konsekvensen, med stor sannolikhet, blivit de allierades förlust. Även om mycket har förändrats sedan dess vill jag passa på att diskutera vikten av fungerande transport och drivmedelsförsörjning i tider av kris och krig.

Transportsektorn utgörs av en rad olika trafikslag – flyg, järnväg, vägtrafik, sjöfart och kollektivtrafik – som bär omfattande och avgörande relevans för all fysisk kommunikation i ett samhälle. Därför är transport också ett så kallat ”samverkansområde” där Energimyndigheten, Luftfartsverket, MSB, Sjöfartsverket, Trafikverket och Transportstyrelsen tilldelats särskilt ansvar för samhällets krishantering vid störningar i transportflöden. Det kan handla om allt från olyckor och problem med väglaget till regelrätta sabotage, som exempelvis blockader, av utomstående. Det kan tyckas uppenbart att transportsektorn borde vara högt prioriterat i Sveriges krisberedskap. Ändå konstaterar Försvarsberedningen att berörda myndigheter behöver tydligare planera och investera i transportinfrastrukturen för att ”öka robustheten och beredskapen för krigsförhållanden.” (Ds 2017:66)

Förutom framkomligheten för fordon i kris måste även själva drivmedelsförsörjningen kunna säkras för att möjliggöra transporterna överhuvudtaget. I Sverige har Energimyndigheten det samordnande ansvaret för den övergripande försörjningstryggheten inom energiområdet i händelse av bristsituationer, bland annat inom olje- och drivmedelsförsörjningen. Vi har en beredskapslagring tack vare en, enligt EU-avtal och avtal med International Energy Agency (IEP), stadgad lagringsskyldighet av råolja och oljeprodukter. Skyldigheten innebär att vi måste lagra motsvarande 90 dagars nettoimport av olja, vilket kan kännas betryggande i förhållande till den beredskapslagring som nedmonterats under slutet av 1990-talet. Samtidigt påpekar Försvarsberedningen att lagringsskyldigheten egentligen bara innebär att vi måste hålla ett minimilager av olja.

I avsnittet om beredskapslagringen av drivmedel skriver Försvarsberedningen att ”…befintlig lagring bör vara tillräcklig för att försörja viktiga samhällsverksamheter även vid en allvarlig säkerhetspolitisk kris i vårt närområde.” (Ds 2017:66) Sammanfattningsvis behöver Sverige tydligare prioritera beredskap och krishantering när det gäller transporter och drivmedelsförsörjning.

Att angripa ett lands transportinfrastruktur är nog ett av det mest effektiva sättet att pröva dess krishantering och uthållighet. Hur sårbara vi är beror därför helt och hållet på framkomligheten för våra fordon under krissituationer, vilket också illustreras av Churchills citat.

Marcus Hartmann, kommunikationschef Teracom AB

Källa: Sid 167-168 samt 175-176 i Försvarsberedningens rapport