Sverige agerar mot hunger men förbiser den viktigaste lösningen

Sverige har länge varit en stark röst i kampen mot global hunger. Vi bidrar med humanitärt stöd, driver Agenda 2030 och lyfter livsmedelstrygghet i internationella forum.

Ändå behandlas kvinnors makt över resurser, inkomster och beslut om mat och försörjning alltför ofta som en sidofråga. Det är att missa själva kärnan. Hunger förebyggs inte där kvinnor saknar makt.

Varje dag, i varje land, är det kvinnor som äter sist, offrar mest och har minst skyddsnät att falla tillbaka på. I Mexiko, Senegal och Indien hoppar flickor och kvinnor oftare över måltider när maten inte räcker. De bär det tyngsta ansvaret när inkomster sviktar och har svårare att nå ekonomisk självständighet.

Det här är inte ett problem som slutar vid ekvatorn. Även i Sverige, med all vår jämställdhetspolitik och alla våra mål och rapporter, tjänar kvinnor fortfarande mindre och står mer ekonomiskt exponerade än män. Skillnaden mellan Sverige och Senegal är inte att mönstret saknas. Det är hur högt priset är när det slår igenom.

FN:s senaste rapport om global hunger visar att könsgapet i matosäkerhet kvarstår i alla regioner i världen och att det under 2024 åter vidgades globalt efter två år av viss förbättring, med en särskilt oroande ökning i Afrika. Ungefär var tredje människa saknar råd med tillräckligt näringsrik mat och när kriser slår till är det kvinnor som drabbas först och hårdast.

Samtidigt visar erfarenhet och forskning samma sak. När kvinnor får tillgång till mark, utbildning och ekonomiska resurser minskar hungern. Barns hälsa förbättras och lokalsamhällen blir mer motståndskraftiga. Att stärka kvinnors egenmakt är inte ett komplement till hungerbekämpning. Det är en förutsättning.

I ett läge där biståndsbudgetar pressas och prioriteringar omprövas står Sverige inför ett vägval. Akuta insatser räddar liv och är avgörande när kriser slår till men om vi menar allvar med att förebygga hunger måste de kombineras med långsiktiga investeringar i kvinnors ledarskap och ekonomiska självständighet.

När klimatförändringar förvärras, konflikter ökar och flera länder minskar sitt internationella utvecklingssamarbete går utvecklingen åt fel håll. Med knappt fyra år kvar till målet om Zero Hunger 2030 har vi inte råd att nöja oss med lösningar som bara lindrar symtom.

Vi vet vad som fungerar.

I våra program samlas kvinnor i ledarskapsutbildningar, stärker sin ekonomiska självständighet och tar plats i lokala beslutsprocesser. De bygger kooperativ, driver företag och påverkar hur resurser används i sina samhällen. När kvinnor organiserar sig stärks hela samhällets förmåga att förebygga och bekämpa hunger.

The Hunger Projects program når 13 miljoner människor och resultaten är tydliga, Åtta av tio kvinnor i programmen delar nu eller leder de ekonomiska besluten i hemmet. Nio av tio deltagare uppger att deras livskvalitet har förbättrats.

Det är strukturell förändring som består.

Sverige befinner sig i ett valår. Det är ett tillfälle att tydliggöra ambitionerna. Hur ska Sverige bidra till att hunger förebyggs, inte bara hanteras? Vilken roll ska jämställdhet spela i framtidens utvecklingssamarbete?

Sverige har en lång tradition av att stå upp för kvinnors och flickors rättigheter, globalt och nationellt. Den traditionen behöver inte bara försvaras utan fördjupas.

Jämställdhet är inte en sidofråga. Det är en av de mest kraftfulla lösningar vi har för att förebygga hunger och fattigdom.

Malin Flemström, vd, The Hunger Project Sverige