Senaste nyheterna

• 

  2 Juni 2026 13:57

  Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

  Peter Asplund har valts in som ny ledamot i Ung Cancers styrelse vid årsmötet. Caroline Ensér fortsätter som ordförande. Asplund, med erfarenhet inom hälso- och sjukvård, hoppas stärka organisationens röster för unga cancerdrabbade.

• Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

  24 November 2025 08:00

  Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

  

• Medlemsträffar för unga vuxna cancerdrabbade och närstående i Karlstad - Behovet att få möta andra i en liknande situation

  25 September 2025 08:00

  Ung Cancer arrangerar medlemsträffar för unga vuxna cancerdrabbade och närstående i Karlstad. Träffarna syftar till att minska ensamhet och skapa gemenskap. Närstående och drabbade kan dela erfarenheter och stödja varandra i en trygg och kravlös miljö.

  

• Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

  25 September 2025 00:00

  Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

  

• Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

  18 Juni 2025 13:44

  Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  

• Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

  21 Maj 2025 14:22

  Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  

• En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

  3 April 2025 08:00

  Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

  

Sociala medier

Del 7 Majas berättelse Nu, när jag skriver detta, har det snart gått ett år sedan min sista behandling. Jag bor fortfarande i Norge och fysiskt mår jag bra. Men mentalt har vissa saker hunnit ikapp mig. Det som ibland kallas “cancerbaksmälla” har blivit verkligt för mig. Tankar och känslor som inte hann bearbetas under sjukdomen kommer nu i efterhand. Jag trodde länge att jag skulle klara mig från det, men nu – ett år senare – kan rädslan och oron över återfall eller andra sjukdomar dyka upp vissa dagar. Jag pratar regelbundet med kurator och har ett starkt stöd från mina nära och kära, vilket betyder mycket. Till sist vill jag säga: till alla som själva är drabbade, har varit drabbade eller står nära någon som drabbats – ni är otroligt starka. Och det är helt normalt att känslor kommer efteråt, ibland långt senare. Det är okej att vara rädd. Det är okej att må dåligt. Och det finns hjälp att få. Ni är grymma. På riktigt. <3 — Maja Fogelhamre

ungcancer

Del 6 Majas berättelse Behandlingarna fortsatte, och jag fick totalt fyra omgångar cellgifter. Varje omgång bestod av några timmars behandling per dag under fyra dagar – totalt 16 behandlingsdagar. För varje omgång bröts kroppen ned mer och mer. Den 19 juni – dagen innan midsommar – gjorde jag min sista behandling. Det var en otrolig dag, fylld av så många känslor. En enorm lättnad, men också ett vemod. Jag skulle inte längre träffa de fantastiska sjuksköterskorna på Sahlgrenska, inte längre bli omhändertagen, inte längre ha någon som höll koll på mina blodvärden. På något sätt blev det tomt. Från att ha varit på sjukhuset nästan varje dag, till... att bara vara hemma. Frisk? Första tiden efter behandlingen var ändå bra. Jag var glad och tacksam över att det var över, men kroppen var extremt trött. Värmen under sommaren gjorde det inte lättare. Jag sov middag flera gånger om dagen och ville helst bara ligga i sängen med AC:n på. Att gå ut i värmen var en utmaning. Samtidigt försökte jag göra saker ändå, kanske mest för att känna mig mer normal än jag egentligen var. I augusti flyttade jag tillbaka till Norge och Oslo igen för att börja jobba och spela innebandy. Jag började trappa upp jobbet successivt, och redan efter jul var jag tillbaka på 100%. Två månader efter min sista cellgiftsbehandling spelade jag en innebandycup i Göteborg med mitt norska lag. Det var mycket nervositet. Hur skulle kroppen reagera på att spela flera matcher i sommarvärme? Och hur skulle det kännas att vara tillbaka i de innebandyhallarna där jag spelat hela mitt liv – utan hår? Jag undrade också hur andra skulle reagera. Skulle de våga prata med mig, eller skulle de undvika mig för att de inte visste vad de skulle säga? Men allt gick bra. Jag spelade varje match, och kroppen orkade mer än jag vågat tro. Och det som kanske betydde mest var mötet med alla gamla innebandybekanta. Så många kom fram, hälsade, peppade och visade stöd. Det betydde mer än jag kan beskriva.

ungcancer

Del 5 Majas berättelse Håravfallet. När man hör ordet cancer är det nog en av de första sakerna många tänker på — att tappa håret. Det gjorde jag också. Så fort jag fick veta att chanserna att överleva var stora flyttades mina tankar nästan direkt till håret. Jag har alltid haft långt blont hår, och på något sätt kändes det som en stor del av mig. Det satt så mycket självkänsla i det där håret. Det tog ungefär två veckor innan det började lossna. Och för varje dag som gick utan att något hände växte ett litet hopp inom mig: “Tänk om jag slipper?” “Tänk om det sker något mirakel och mitt hår inte faller av?” Men något mirakel kom aldrig. På min födelsedag började håret lossna när jag borstade det och drog händerna genom det. Jag minns hur obehagligt det kändes. Hår överallt. Tuss efter tuss som bara följde med. Jag väntade ändå några dagar innan jag rakade av det. Men hårbotten kliade så mycket när håret höll på att lossna att jag till slut inte stod ut längre. Och det konstigaste av allt var att när beslutet väl var taget... så kändes det faktiskt skönt. Jag orkade inte hålla fast vid håret längre. Jag samlade halva släkten i Göteborg och min bästa kompis Meja när vi rakade av det. Jag ville att alla skulle få se det samtidigt, så att det inte skulle bli en chock varje gång jag träffade någon efteråt. Och vet ni? Jag trodde verkligen att det skulle vara mycket värre att förlora håret än vad det faktiskt var. Men när man går igenom cancer inser man ganska snabbt att det finns så mycket större saker att lägga sin energi på än sitt hår.

ungcancer

Del 4 Majas berättelse Efter några timmar på akuten började jag känna mig piggare igen och allt såg bra ut. Det enda som återstod var ett blodprov som skulle analyseras innan vi förmodligen skulle få åka hem. Vi väntade i flera timmar på läkaren. När hon till slut kom in log jag och sa: “Äntligen får jag åka hem.” Men istället svarade hon: “Tyvärr… blodprovet visar att du har haft en hjärtsvikt och du kommer behöva stanna över natten.” Eftersom jag var över 18 fick ingen stanna med mig under natten. Jag minns så tydligt när jag vinkade hejdå till mamma och pappa, utan att veta vad som skulle hända eller vad det här egentligen betydde. Men sjuksköterskorna var fantastiska. Elias fick stanna kvar med mig i dagrummet och de rullade in en akutsäng så att han kunde sova där under natten. Att ha honom nära betydde allt just då. Dagen efter gjorde jag ultraljud på hjärtat och som tur var såg allt bra ut. Läkarna hade varit i kontakt med onkologen och det visade sig att cellgifterna kunde påverka hjärtat tillfälligt och göra att blodproverna såg mycket värre ut än vad det faktiskt var. Det var ofarligt. Men rädslan den dagen... den sitter kvar än idag.

ungcancer

Del 3 Majas berättelse Biverkningar. Det är nog det ordet man hör mest som cancersjuk när man går igenom cellgiftsbehandling. Alla reagerar olika, vissa får få biverkningar, andra många. Man vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet. På min födelsedag den 29 april vaknade jag och märkte direkt att min syn på långt håll hade blivit sämre. Jag försökte att inte tänka så mycket på det och hoppades att det skulle gå över. Men dagen efter var det ännu värre. Jag och mamma fick snabbt åka till ögonakuten i Mölndal. Efter en lång och noggrann undersökning hittade läkarna infektioner bakom ögonen. Jag fick medicin och som tur var gick det över, men därefter fick jag gå på kontroller hos ögonläkaren ungefär en gång i månaden för att se till att det inte kom tillbaka. Det är ganska sjukt egentligen, att medicinerna man tar är så starka att man en dag bara kan vakna upp med försämrad syn. En annan biverkning jag fick var tryck över bröstet och svårt att andas. Och den dagen har verkligen etsat sig fast i minnet. Det var en lördag. Elias var hemma hos mig i Göteborg och vi låg i sängen och kollade på film när jag började känna att något inte stämde. Det kändes som att någon satt på mitt bröst. Jag försökte hela tiden hitta en position där det skulle bli lättare att andas, men ingenting hjälpte. Elias märkte direkt att något var fel och bad mig ringa mina föräldrar som var nere vid båten. De kom direkt och var otroligt oroliga. Vi satte oss i bilen och åkte raka vägen till akuten. Det var fullt på sjukhuset den dagen, så jag fick ligga i en säng ute i korridoren. Jag kopplades upp på EKG så att läkarna kunde hålla koll på hjärtat och jag fick även göra en röntgen för att utesluta blodpropp i lungorna.

ungcancer

Del 2 Majas berättelse Den 14 april 2025 startade min första cellgiftsbehandling. Jag var nervös, men också märkligt nog nyfiken. Är det verkligen så hemskt som alla säger? Och hur känns egentligen “hemskt”? Behandlingen såg ut så att jag satt på sjukhuset måndag till torsdag i flera timmar och fick cellgifter, följt av två veckors uppehåll innan nästa omgång började. Första veckan gick ändå ganska okej vad jag minns. Men redan dag två kräktes jag. Det blev också den enda gången, tack vare de starka medicinerna mot illamående som jag senare fick. Under behandlingarna sov jag mest. Kroppen blev tröttare för varje vecka som gick. Vissa dagar var det en kamp bara att ta sig från bilen in till sjukhuset. Benen orkade knappt bära mig. Och just det minns jag som så otroligt frustrerande — eftersom jag alltid tränat och levt som elitidrottare. Jag var van vid att kunna pressa min kropp till max. Nu orkade den knappt gå. När jag inte låg inne för behandling var jag på sjukhuset varannan dag för blodprover, så att läkarna kunde hålla koll på mina värden. Samtidigt åt jag mängder av mediciner. Och av alla mediciner var det faktiskt en som nästan blev värst av allt: kortisonet. Kortisonet gjorde mig konstant hungrig. Inte vanlig hunger — utan en extrem hunger. Jag kunde äta tills magen gjorde ont och kroppen var helt mätt, men ändå skrek hjärnan efter mer mat. Jag var uppsvullen, hade ont i magen och kände mig aldrig riktigt nöjd. Samtidigt gjorde kortisonet att jag knappt kunde sova. Jag kunde bli klarvaken mitt i natten eller tidigt på morgonen utan möjlighet att somna om. Och det enda man egentligen ville... var att få sova sig igenom hela perioden.

ungcancer

Del 1 Majas berättelse För lite över ett år sedan var mamma och pappa och hälsade på mig i Norge för att se mig spela innebandy. Efter matchen gick vi till en thairestaurang – och det var där de såg den. Knölen på min hals som hade funnits där ett tag, men som jag själv bara hade viftat bort. Mamma och pappa blev direkt oroliga och bad mig kolla upp det. Själv tog jag det ganska lugnt – det är ju oftast inget allvarligt... eller hur? Jag bokade en läkartid några dagar senare, mest för att lugna dem. Men under undersökningen förändrades allt. Läkaren tog in ytterligare två kollegor, och deras allvarliga miner sa mer än ord. De nämnde att det i värsta fall kunde vara cancer. Cancer. Det var inget jag var beredd på att höra. På väg tillbaka från sjukhuset ringde jag pappa och bröt ihop. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag minns ärligt inte om jag åkte tillbaka till jobbet eller hem den dagen. Den närmaste tiden fylldes av undersökningar – ultraljud, blodprover, biopsier och röntgen. Till slut kom beskedet: Jag hade cancer. Hodgkins lymfom. Efter tre år i Oslo, där jag levt min dröm och spelat innebandy på elitnivå, förändrades allt. Jag lämnade laget, jobbet och min nyblivna sambo Elias kvar i Norge – och flyttade hem till mina föräldrar i Göteborg för att påbörja min behandling. Innan själva behandlingen ens kunde börja, väntade flera förberedelser. Tandläkarbesök, operation för att sätta in porten i bröstet och att frysa ägg. En av riskerna med cellgifter är infertilitet, så innan allt startade gick jag igenom en IVF-behandling under några veckor för att försöka säkra möjligheten att få barn i framtiden. Jag minns fortfarande känslan i väntrummet på IVF-mottagningen. Där satt par som kämpade för att få barn av helt andra anledningar — och där satt jag, många år yngre, tillsammans med min mamma. Inte för att få barn nu, utan för att kanske kunna få det en dag. Jag undrade vad de tänkte att jag gjorde där.

ungcancer

Cancerbaksmällan syns inte alltid i sommarsolen. 💭 Bakom ett leende kan det finnas trötthet, oro och en kropp eller ett psyke som fortfarande försöker återhämta sig. När behandlingen är över förväntas livet ofta gå vidare – men för många är det då cancerbaksmällan kommer. Det kan handla om fysiska besvär, tappad ork eller tankar om kroppen, relationerna och framtiden. Allt det här är vanliga reaktioner, och du behöver inte bära dem ensam. ❤

ungcancer

När cancer förändrar vardagen - och du behöver flytta hem igen Till dig som är drabbad. Till dig som är närstående. Ni gör det bästa ni kan i en situation som ingen har valt. ❤

ungcancer

Livet efter cancern. När behandlingen är över kan återfallsrädsla ta stor plats – både för den som har drabbats och för den som står bredvid. Oro inför kontroller, framtiden eller minsta symtom är en vanlig och fullt normal reaktion på något som varit omvälvande. Cancer tar inte alltid slut när behandlingen gör det. Och det gör inte känslorna heller. 💙

ungcancer

Rebeccas berättelse - del 5/5 Behandlingen fortsatte nu som öppenvård på mottagningen. Jag hade ytterligare 8 månaders arsenikbehandling framför mig för att nå upp till de totalt cirka 60 behandlingarna som jag skulle få. Jag klickade jättebra med alla sjuksköterskor och acklimatiserade mig till min nya vardag. Men det var konstigt, jag sänkte medelåldern på mottagningen och hade svårt att känna gemenskap. Det var konstigt att prata om barnbarn när jag inte ens själv hade fått barn. Samtidigt försvann en del av den gemenskap jag tidigare hade med mina vänner. Jag kunde se hur deras liv rullade på utanför när jag var själv kände mig fast i droppställningar. Men i slutet av oktober 2024 blev jag färdigbehandlad och inga fler cancerceller kunde lyckligtvis hittas i min benmärg. Jag var i remission och tar nu kontrollprover varje/varannan månad som kommer att fasas ut över ett 5-10 års intervall. Jag började sakta jobba igen. Under våren 2026 var jag tillbaka 100% och blev jag klar med min bok och för några veckor sedan tog jag min doktorsexamen! Något jag absolut inte längre räknade med att få göra. Cancern förändrade mycket. Tiden efter var lika jobbig som behandlingen, fast annorlunda. Det var en lång process att komma tillbaka till det 'normala' när det normala inte längre finns. Jag kämpar med återfallsrädsla och dödsångest. Det finns nog inte en enda dag jag inte tänker på cancer. Men för varje dag som går blir det lite mindre. Men den har också berikat mig. Jag känner allt mycket mer. Jag försöker skapa ett liv där jag förstår vikten av att inte ta tid för givet. Jag har träffat fantastiska människor via stödgrupper. Det har förändrat min syn på cancerforskningen, som jag tror kan vara fördelaktig för det jobbet jag gör. Trots nervskador i fötterna, har jag lärt mig åka skidor, vandrat i Norge och sprungit mina första 5 km igen. Lärt känna mig själv på nytt och insett att jag är omringad av fantastiska vänner, sambo och familj.

ungcancer

Rebeccas berättelse - del 4/5 Efter nästan en månad blev jag utskriven. Den 11 mars, exakt trettio dagar efter inläggning. På en måndag tog mitt gamla liv slut och mitt nytt började. Jag grät hela vägen när jag tog mig till bilen. Av lättnad, sorg och smärta. Jag hade överlevt de första 30 kritiska dagarna. Jag kom ut. Dagen efter vaknade jag fri hemma i min egen säng. Inga dropp, inga scheman. Bara piller. Några timmar senare fick jag feber och inom ett dygn var jag tillbaka igen, denna gången med sepsis. Det kändes som ett rejält bakslag. Men efter några veckors antibiotikabehandling återhämtade jag mig och kunde skrivas ut på nytt. Efter att ha spenderat lång tid i ett vitt sterilt rum så var världen nu ganska spännande, men också främmande. Jag blev väldigt exalterad av att trycka på en smutsig hiss-knapp igen. Att se alla människor i kafeterian. Det var första gången jag såg så mycket folk sedan jag blivit inlagd och jag kunde nästan se hur hela luften svärmade av bakterier. Handtag var smutsiga. Folk nös. Alla färger och snabba rörelser av mötande bilar på motorvägen gav överväldigande intryck. Världen var precis som jag mindes den, såg likadan ut, luktade likadant, fast ändå kändes den främmande.

ungcancer

Kontakter

• 

  Maja Jansson

  Presskontakt Kommunikatör Kommunikation & press maja.jansson@ungcancer.se 0702717993