Den fria formen i svensk 60-talsdesign

Mitt under den svenska designens mest glansfyllda segertåg på 1960-talet började det pyra under den välpolerade ytan. Med beteckningen den fria formen ringar Cilla Robach vid Uppsala universitet in en relativt okänd företeelse i svensk formhistoria. Det handlar om föremål som bröt mot estetiska normer, mot hantverkstraditioner och mot krav på tingens brukbarhet. Avhandlingen granskas den 4 juni.

I avhandlingen beskriver Cilla Robach vid konstvetenskapliga institutionen hur de svenska formgivarna tvingade fram en diskussion om gränsen mellan konst och konsthantverk. Fanns det någon väsentlig skillnad mellan en textil applikation och ett fotokollage? Kunde en silvervas verkligen beskattas som ett bruksföremål om formgivaren hade borrat hål i den?

- Den fria formens föremål kan uppfattas som fula. Grova och ofärdiga, som om de vore utförda av ett barn. I själva verket handlade de om ett medvetet gränsöverskridande som avslöjade normer och konventioner, berättar hon.

Cilla Robach förklarar den fria formens framväxt utifrån en större kontext. Den beryktade köp-slit-slängdebatten 1960 var en moraliskt färgad debatt om tingens kvalitet. Här diskuterade Lena Larsson och Willy Maria Lundberg såväl synen på estetisk fostran som konsumentens egenvärde. Var konsumenten lätt manipulerad eller kunde han eller hon göra medvetna och självständiga val?

- I samband med att tilltron till konsumentens självständighet växte ökade också den fria formens legitimitet.

Samtidigt skedde stora omstruktureringar inom den svenska formvärlden. Industrier slogs samman eller lades ned. De första som fick lämna företagen var formgivarna. Härmed försvann den plattform där formgivare hade kunnat försörja sig på sitt arbete, samtidigt som de kunnat skapa fritt. De tvingades nu att välja riktning och bli antingen konsthantverkare, med egen verkstad, eller industridesigner. Båda yrkena kom att kritiseras för att vara osolidariska med omvärlden mot sextiotalets slut.

- Industridesignern uppfattades vara en synnerligen omoralisk figur som ritade nya skal på gamla produkter i syfte att locka konsumenten till onödiga köp. Och man ansåg att konsthantverkaren, istället för att utveckla sin egen kreativitet, hellre borde bli arbetsterapeut eller slöjdlärare och hjälpa andra att skapa. Ett sätt att försvara konsthantverkets existens blev att göra ting med politiskt innehåll. Härmed försvann förutsättningarna för den frihet som den fria formen hade erövrat under det tidiga sextiotalet, säger Cilla Robach.

Läs mer om avhandlingen på Uppsala universitets webbplats.

Cilla Robach är verksam som intendent vid Nationalmuseum.

För pressbilder och mer information, kontakta Cilla Robach, 070-939 51 66, e-post: crh@nationalmuseum.se