Varför kan ingenting vara enkelt?

Det närmar sig julledighet a.k.a träningsläger och kanske även den enda snö vi får se innan Engelbrektsloppet 8 februari. Min erfarenhet av längdskidor är ungefär som simningen – jag har visserligen åkt sen jag var liten men i väldigt blygsam skala (och troligtvis helt utan någon teknik). Jag har aldrig brytt mig om det där som heter valla eftersom skidorna alltid varit vallningsfria. Nu var det några år sedan jag åkte sist och förra året bestämde vi oss för att investera i längdskidpaket. Jag ville köpa vallningsfria – för det lät så trevligt (och enkelt), men försäljaren och min man insisterade på att jag skulle ångra mig och jag lät mig övertalas. De få gånger vi åkte förra året använde jag tejp och tyckte att det funkade helt ok.

I helgen hade jag lite tid över och fortsatte läsa i min fina nya bok ”Längdskidåkning” och kommer så till kapitlet som heter ”Vallning”. Suck. Det första som står är att ”valla är en egen liten vetenskap i sig”. Och listan på vad man behöver ha i sin ”vallabox” är ganska lång och kapitlet i sig är ganska många sidor. Varför kan inte något vara bara enkelt? (Varför köpte jag inte vallningsfria skidor!?) Kommer jag vilja skjuta mig själv om jag kör med tejp och ignorerar hela kapitlet om vallning? Ju mer jag börjar ta mig an de kvarvarande grenarna – framför allt skidorna och cyklingen – desto mer komplicerade och utrustningskrävande verkar de vara. Det känns som att idrott i mångt och mycket blivit ett paradis för prylgalna. Jag är den prylgalnes motsats. Jag tyckte t.ex att min man var dum i huvudet som förra året köpte stavar för 1000 spänn. ”Det är pinnar! Hur stor skillnad kan det vara?” Tyckte jag och köpte motvilligt ett par för 299. Mattias Svahn (författaren och tillika min träningsguru) menar på att man visst ska investera ordentligt i stavarna. Och skidorna och pjäxorna med för den delen. Vem var det som var dum? Nu står jag här med en utrustning som skidexperten Herr Svahn i princip har dömt ut i förskott. Känns sådär. Jag blir lite nervös.

Jag har aldrig åkt på ”vallade” skidor och just nu är jag lockad att tänka utifrån principen ”det man inte vet har man inte ont av”. Dvs – om jag inte testar vallade skidor så vet jag inte hur bra det skulle kunna vara, och blir därmed nöjd med tejpen. Även om jag förstår att det finns risk att jag förlorar en del glid. Men det känns som att det är så det är – ju bättre/mer avancerad utrustning – desto lättare kommer loppet gå, eller, rättare sagt – desto mindre energi går förlorad. Den här biten hade jag inte tänkt igenom särskilt mycket innan jag anmälde mig till alla lopp. Kanske för att jag började med Lidingöloppet och då var det ju verkligen bara ett par skor som skulle inhandlas. Teknik och utrustning är begränsat där.

Nåväl – i övrigt gillar jag min bok och ska försöka anamma de kloka ord jag läste idag; ”Man har det mycket lättare i livet om man har en positiv inställning till det mesta och aktivt väljer att se saker från rätt sida.”

Men nog om det – nu nalkas det jul och om träningen ser till att kalorierna bränns så har jag säkerställt att det inte riskerar att bli någon brist på intaget; 1,6 kg(!!) julkaka, skorpor, lussebullar, pepparkakor och en massa, massa julgodis.