Kvinnoparti löser inte problemen

Kvinnor gynnas inte av att behandlas som ett stort kollektiv - lösningen på orättvis lönesättning handlar om att se var och ens kompetens. Dessutom är det inte politiker som ska sätta lönerna - det ska arbetsmarknadens parter göra. Det skriver Eva Fernvall och Anna-Karin Eklund i Expressen idag. När ”Feministiskt initiativ” presenterade vad som kan komma att bli ett nytt ”kvinnoparti” förklarade Gudrun Schyman föreningens syfte med orden ”Efter en analys av Sverige 2005 konstaterar vi att vi inte har uppnått jämställdhet.” Det är lätt att hålla med henne om det. Det finns grundläggande orättvisor mellan män och kvinnor: kvinnor har i genomsnitt lägre lön än män och en rad strukturer försvårar för kvinnor som exempelvis vill göra karriär. ”Feministiskt Initiativ (FI)” har hittills bara presenterat en kort plattform och kanske kommer de framöver att presentera förslag på hur orättvisorna mellan kvinnor och män ska minskas (och tas bort). Vår invändning rör dock själva grunden – att kvinnor skulle gynnas av att behandlas som ett stort kollektiv. Vi är övertygade om att lösningen handlar om att se var och ens kompetens. I Vårdförbundet samlas 112 000 individer som var och en på sitt sätt bidrar till att utveckla vården. De är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och gemensamt för oss alla är att vi efter långa högskoleutbildningar ger unika bidrag till den svenska vården. Några har en lön som motsvarar deras kompetens och bidrag till verksamheten, men allt för många är felavlönade. En sak vet vi säkert: det är inte könet som förenar Vårdförbundets medlemmar. Även om kvinnorna är i klar majoritet så organiserar vi både kvinnor och män. Vårdförbundets 112 000 medlemmar jobbar huvudsakligen i ”traditionellt kvinnliga yrken” men könstillhörigheten är inte huvudsaken, problemet är traditionen. Kvinnor i arbetslivet har länge betraktats som ett stort kollektiv vilket när det kommer till lönesättning och arbetsinnehåll ofelbart leder till att löneutvecklingen stannar av. Ju större grupp man samlas i, desto svårare blir det för arbetsgivaren att höja lönen. Som vi vet har traditionellt manliga yrkena valt en annan strategi. Vi har egentligen två huvudproblem: Att arbetsgivarna, även i vården, inte i tillräckligt hög grad värdesätter den enskildes bidrag till verksamhetens utveckling. För att åtgärda detta arbetar vi för att alla medlemmar i Vårdförbundet ska ha ett lönesättande samtal - och en lön som motsvarar deras utbildning, deras ansvar och deras bidrag till verksamhetens utveckling. Värderingarna i samhället utgår från mannen som norm. Att många jobb inom vården betraktas som lågstatus-jobb beror delvis på den offentliga sektorns dominans men framförallt beror det på att många av dem tidigare varit oavlönade gratisjobb. Den stora andelen ofrivilliga deltider är också ett tecken på detta: de anställda anses vara utbytbara. Som facklig organisation måste vi visa våra yrkesgruppers kompetens och styrka – vi är inga offer. Kanske kommer ”Feministiskt initiativ” att återkomma med förslag på hur löneskillnaderna ska minska, men dessa kommer inte att lösa våra problem. Att varje individ ska ha en lön som motsvarar dennes bidrag till verksamheten åstadkoms vare sig av ett särskilt kvinnoparti eller genom politiska beslut i riksdagen. Lönebildningen ska skötas av arbetsmarknadens parter. Och även om en del vill bortse från det så har vi lång erfarenhet av att höja lönen för felavlönade individer. Hör av er så ska vi berätta hur den genomsnittliga lönen för medlemmar i Vårdförbundet höjts med över 50 procent på nio år! Eva Fernvall, ordförande i Vårdförbundet (biomedicinsk analytiker) Anna-Karin Eklund, vice ordförande i Vårdförbundet (leg sjuksköterska)