​Sagan om fyra amatörerna Måns Möller, Christer Skoog, Håkan Löfström och Björn Gebenius som gjorde det omöjliga

Sagan om fyra amatörer som gjorde det omöjliga

I dag svensk tid kommer den sista av våra hjältar tillbaka till Sverige, och Måns och Christer kommer att vara med i Vardagspuls ikväll på TV4, mellan kl 17.55-18.55.
Vi bad gänget några dagar efter målgången, att summera det bästa – och det värsta – som hände under resan och kommer under några dagar här presentera Topp 10 med ny info och bilder som ingen av deltagarna ville publicera under resans gång (ja, det krävdes lite övertalning av författarinnan för att få loss dem…). ;-)

Listan på 1-10 är alltså de mest minnesvärda ögonblicken, och de är placerade utan rangordning.

I kväll kommer de första två delarna … håll till godo!

1) "Det gick riktigt bra – i några meter…"

"När våra hjältar den 13 april stod på Solana Beach i San Diego, Kalifornien och tittade österut mot bergen slog ångesten till. Var de verkligen fysiskt och mentalt förberedda för att cykla 420 mil över berg, prärie, öken och träskmarker?

Måns var princip en nybörjare, han hade tränat i drygt ett år, har problem med en höft och hade varit sjuk veckan innan avresa.

Christer var visserligen elittränad i både orientering,längdskidor och löpning – men det var för trettio år sen! Nu hade han tre nybörjarår på cykel i bagaget. Det var allt.

Björn är gymägare på Gotland med bland annat cykel som intresse.

Bara Håkan, som egentligen är längdskidåkare med meriter från landslaget, har åtminstone tävlat i cykel. Men kanske främst i mountainbike. Dessutom var tanken från början att Håkan skulle vara med som mekaniker och chaufför.

I dag vet vi hur det gick.

C2C4-hjältarna klarade det omöjliga, de drog in 600 000 kronor till fonden C2C4Autism, och kan nu titta tillbaka på sitt livs äventyr. Men det var både spännande och roligt att stå där på Solana Beach och doppa bakhjulet i Stilla Havet. Men det var också stirrigt och nervöst. De hade tränat i närmare nio månader för detta, gjort tester och analyser av den fysiska förmågan. De hade optimala cyklar för ändamålet, Trek Domane med elväxlar, Garmins bästa utrustning för att mäta hjärtfrekvens och watt samt navigationsutrustning. Initiativtagaren Christer hade i ett års tid tittat på vägrutter och ändrat minst hundra gånger framförallt på inrådan av världsluffaren på cykel, Anders Forselius från Ljusdal, som gjort sträckan både på cykel och bil. Men det går inte att förutse allt och planera allt i detalj. När man gör sådana här äventyr så måste man minimera risker – men det går inte att göra helt riskfritt. Det fick våra hjältar erfara rätt fort. Måns hade bara hunnit cykla några meter innan han fick tekniska problem, de körde vilse i San Diego, navigerade fel i varannan korsning och cyklade omkring som yra höns innan de slutligen efter ett par timmar hittade ut på vägen som skulle ta dem till första anhalten.

2) Måns försökte rycka – efter tre av 420 mil

De hade åkt tre mil av 420 när Måns försökte splittra fältet för första gången. Det skulle inte bli den sista på resan. Och alla ryckförsök slutade på exakt samma sätt: mjölksyra som skrek i benen och tungan som hängde nedanför knäna. De var på väg upp till Julian, det första etappmålet 1250 meter över havet när Håkan och Måns fick en liten lucka på femtio meter. "Nu sticker vi", sa Måns och försökte få med sig Håkan. Han hade fått syn på sin puls och såg att den var låg, hans tröskel är 140 och han låg bara på 110-120 i puls… Måns tänkte nog att formen var prickad och han ville inte släpa på "gamla" Christer. Men andningen var hög och han stönade lätt för varje tramptag så något stämde inte. Det visade sig att tekniken hade strulat så han fick in Christers puls i sin display i stället för sin egen! När han blev medveten om det slog den stora tröttheten till och det blev en hård kamp för att bestiga berget upp till Julian. Vägen var väldigt fin men det var slitigt i värmen och snitthastigheten blev låg.

Skulle fortsättningen bli så här skulle de aldrig vara hemma före midsommar!