Sjuksköterskebristen beror på dåliga arbetsvillkor

– Sjuksköterskekrisen är delvis en myt. Vi har högkvalificerade sjuksköterskor som fyller vakanser och som går in tillfälligt när den offentliga vården inte lyckas behålla sin befintliga personal eller kan rekrytera nya för att arbetsvillkoren är för dåliga. Det säger Outi Luiro, vd på Zest bemanning som tre år i rad utsetts till Sveriges bästa arbetsgivare.

Varje sommar är medierna fyllda med artiklar som handlar om sjuksköterskebristen. Det är en verklighetsbeskrivning som inte stämmer och det är hög tid att se vad som gör att sjukvårdsavdelningar tvingas stänga under semestertider.

Orsaken till att det är svårt att fylla vakanser för sommarlediga sjuksköterskor går att hitta inom landstingen. Det handlar i praktiken om byråkratisering och pengar. Paradoxen är att ju större bemanningsenheter – byråkrati – ett landsting har, desto mindre flexibel blir organisationen. Det blir viktigare att kortsiktigt hålla budgetar, än att se till att vården fungerar sommartid.

– Vi är specialister på välfärden, har behörig och välutbildad personal med en passion för kvalitet, berättar Outi Luiro. De vet sitt värde och vill ha bra ersättning för att jobba på sommaren. Annars åker de till Norge som lockar med välbemannade avdelningar och
10 000:- mer i lön för en nyexaminerad sjuksköterska. Idag jobbar uppskattningsvis 12 000 svenska sjuksköterskor av och till i Norge.

Ganska ofta beskrivs bemanningsföretagen som boven i sjuksköterskedramat. I själva verket är det tack vare den personal som finns hos bemanningsföretagen som god vård kan garanteras när det råder personalbrist. Bemanningsföretagen finns för att landstingen varken har kraft att behålla sin befintliga personal eller attrahera ny.

För att säkra bemanningen inom vården, sluter landstingen ramavtal med olika bemanningsföretag. Men de har ofta pressat fram avtal som ligger under bemanningsbolagens verkliga kostnader. Det gör att det kan bli svårt eller omöjligt för bemanningsbolagen att leverera inom ramavtalets gränser.

– Tidigare har avdelningschefer fått fram sjuksköterskor genom att gå utanför ramavtalen. De har prioriterat att få jobbet gjort och att människor fått den vård de har rätt till.

Den något större kostnaden för sjuksköterskorna har chefen kunnat hantera över året. Lite dyrare sommarvikarier spräcker inte årsbudgeten.

I takt med att vården byråkratiseras blir sjuksköterskebristen till synes värre. Den som arbetar på en personalavdelning befinner sig långt ifrån vårdavdelningarna. För dem är det lätt att säga nej till höjda kostnader för inhyrda vikarier – de ser inte vilka konsekvenser det får, nämligen stängda vårdavdelningar, patienter som varken får den vård de behöver eller har rätt till. I värsta fall leder sjuksköterskebristen till dödsfall.

Det som i själva verket sker är att avdelningar stänger för att landstingen inte vill betala marknadsmässiga löner. Så kan man göra i en skattefinansierad verksamhet. En privat verksamhet hade inte kunnat göra så. Den gått i konkurs om man vägrat acceptera verkligheten.

– Men det som basuneras ut i medierna är att det råder sjuksköterskebrist. När ska vi börja prata om de verkliga problemen och hur de kan lösas, frågar sig Outi Luiro. Om landstingen var bättre arbetsgivare, så skulle problemet inte uppstå. Det är märkligt att vi, som är med löser de akuta problemen och ser till att verksamheterna trots allt fungerar hjälpligt, beskrivs som problemen. Problemet är att landstingen betraktar sina medarbetare som förbrukningsartiklar och inte förmår att skapa attraktiva arbetsvillkor.

Hon menar att byråkraternas makt behöver minska och att politiker behöver lyssna på dem som finns i verksamheten.

– Det måste vara viktigare att leverera vård än att skapa byråkratiska rutiner och avtal, som inte är verklighetsförankrade, säger Outi Luiro.