Malins bild- & sångpoesi i Rumänien: RUMÄNIENS POESI

Det började plötsligt
med en massor av bucklor, 
som blev pucklar, som blev dalar, 
som blev berg. 
Med långeträd på toppen.
Oigenomträngliga barrhår. 
Skogar o klyftor med inklämda fraktvägar. 

Så ligger hon den rakade nedan
Den bara - frodiga. 
Släta - leriga. Möjliga. 
Marken som öppnar och gömmer
plöjs och frodas. 

Hon som och sköljs. 
När Donau brusar. 
Då husen svajar o rämnar. 

Floder. Snirklande. 
Åar. Ringlande. 
Kanaler. Grävda. 
Hur många mannar? 
När då och hur länge? Visste de vart? 

Hur de skulle hacka och dämma för att vattnet skulle räcka.
Längre och oftare. En ringelå runt tegen å mat för generationer. 

Husen. Ser dem från flyget. 
Funderar på vems kropp jag färdas över. 
Nu alper. Och snö. Transylvaner. Karpater? 
Heter de så? 

Molnen nu. Djupt ned i dalen. 
Skyhöga upp till planets mage. 
Jag märker hur jag blandar ihop
mig igen. 
Tappar begrepp om människokropp. 

Ser toppar. Som sylvassa pyramider. 
Men bevuxna o babblandes. 

Måste vara mäktigaste landet att vandra. 

Herdarna. 
Flest boskap och djurskötare i hela Europa. 
Och mången gråtass. 

Vem bor där nere under grenen. 
Intill granen. På täppan invid skogen? 
Hörs en röst? En stämma? 
Nån därinne?

Röken ur skorstenen. 
Ett kök. 

Bara själva tystnaden hos en främlingar 
är mäktig. Som snartgörande. 
Så fort en fråga ställs blir främlingar vänner. 
Slutar lurpassa å spinner sagor.
Massor av delar. En väv tillslut.
Tillsammans. 

Men nu vet jag intet. 
Bara anar. 

Molnen. 
De slukar de mig. 
Dalar genom himmelen mot Rumäniens marker. 
Vem är landet jag nu ska höra. 

Bergen, måste säga det igen.
Bergen. 
Ty de flockas runt molnen som vilda vågor på himlavalvet.
Skummande granit. 
Frustande snötrindar. 

Känns som att jag kanske blir bergtagen igen. 
Har ingen som skyddar. 
Inget skal. 
Ingen som säger kom hem igen. 

Jobbigt. 

Hade inte tänkt det just nu.
Men det ter sig inte bättre
Känner markens händer.
Hur kan jag känna markens händer? 

Ligger här samma kedja som i Bulgariens norra? 
Isåfall är det kört. 

Eller är detta Starra Planinas bror? 
Då får man inte. 

Märkligt. Kroppen hugger till. 
Marken lockar och pockar... 

Bergen. Jag säger det igen. Måste säga det. 
Bergen. Kom, kom, upptäck mig 
Kom lilla äventyrerska så förför jag dig. 

De talar sitt stumma språk men richterskalan ger högt utslag. 

Det jag trodde var himmel nyss är bländvita snötoppar. 
De är högre än mina ögon kunde lyfta.,

Trumhinnorna pressas inåt. 
Vi sjunker. 
Mot Bukarest genom en gnisterbåge. 
Karpaternas ögonlock är kristaller. 

Tänker på ulvmödrarna. 
De tjockpälsade kring rötterna. 
Gula huggtänder och glimrande öga. 

Samerna förr hade haren som vaktjon mot rivarflocken. Haren samåt med renen. Renen skrapa och åt början och haren resten. Kring klöven liten palt. Men ingen dräng en snara snärjde. Haren stack med ett ryck då vargen nalkades och renflocken rusade i panik av harens plötsliga flykt och flocken skingrades innan ulven rev. 

Vad har de här? Herdarna på sluttningen? Så många gömslen, skuggor o gryt. En vän i harsprång eller annan annan pakt. Vem bland karaternas klyftor vakade när herden sov. 

Ser alla tusen millioner träd. 
Så många skalbaggar i var. 
Och hästar runtom. 
Och ryttare med en moder och syster. 

Tackor, lamm och tunnor. 
Fyllda av blod och kvarg. 
Några byar finns det kvar. 
Många med hemgjord räffsa.

Men jag vet inte detta än.

Det är bara bergen som skriver sig in i mina fingrar medan planet sjunker ned i Bukarests stenkammare. 
In till spårbussar, bullerboulevarder och blomsterhandlare. 

Växelmannen på kontoret undervisar mig i valutans värde. 
Visar en tia o säger buss. Visar en femtilapp och säger Taxi. 

Sen skrattar han o pekvinkar mig iväg mot busstorget. 

Och jag åker. 
Med nytt busskort in i Rumänien. 
Klockan är 16 och jag leker rusningstrafik. 

Ställer om klockan o söker hotell.
Handlar vatten och smyger.
Det är kväll. — in Bucuresti, Romania.

Illustration av Malin Skinnar, www.malinsweden.com.