Högsta Domstolen ger miljöorganisationer talerätt i mål om bygglov

Frågan om talerätt för miljöorganisationer är ständigt aktuell i frågor om miljö och samhällsutveckling. Vi har tidigare skrivit om detta här >>.

Onsdagen den 11 mars 2020 meddelades en ny dom från Högsta Domstolen vilken behandlar frågan om miljöorganisationers talerätt i mål om bygglov, mål Ö 6017-18.

Målet hade sin grund i ett beslut från bygglovsnämnden i Falkenbergs kommun om att bevilja bygglov för bostadshus på en fastighet utanför detaljplanelagt område som gränsade till två naturreservat varav det ena utpekats som ett Natura 2000-område. Området var även i den kommunala översiktsplanen för området utpekat som ekologiskt särskilt känsligt med särskilt höga värden för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård.

Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Halland län av bland annat Naturskyddsföreningen i Varberg. Länsstyrelsen avvisade föreningens överklagande med motiveringen att föreningen inte hade klagorätt då föreningen varken var rågranne eller på annat sätt berörd av den aktuella åtgärden och beslutet inte heller var ett sådant beslut som omfattades av 13 kap. 12 § plan- och bygglagen (2010:900)(PBL).

Naturskyddsföreningen överklagade länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen och yrkade att föreningen skulle ges klagorätt i ärendet. Mark- och miljödomstolen gick dock på Länsstyrelsens linje och avslog överklagandet.

Målet överklagades till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Enligt MÖD hade Naturskyddsföreningen klagorätt eftersom PBL skulle tolkas så att den stämmer överens med Århuskonventionen. MÖD:s beslut överklagades till Högsta Domstolen.

Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att 13 kap. 12 och 13 §§ i PBL ger miljöorganisationer möjlighet att klaga på vissa beslut enligt lagen, men att bygglov inte omfattas av dessa paragrafer. Beslut om bygglov ska istället enligt 13 kap. 8 § PBL överklagas enligt 42 § förvaltningslagen som anger att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår om beslutet gått honom eller henne emot.

Högsta Domstolen förtydligar att det vid en bygglovsprövning aktualiseras olika miljöhänsyn och miljörättsliga bestämmelser vilka gör att kraven i artikel 9.3 i Århuskonventionen kan behöva beaktas. Sedan tidigare krävs enligt PBL att 4 kap. 1 – 8 §§ miljöbalken tillämpas avseende skydd för ekologiskt känsliga områden och områden av riksintresse för bl.a. natur- och kulturmiljövården.

Högsta Domstolen konstaterar vidare att en tolkning som innebär att miljöorganisationer i vissa fall har klagorätt med genom 13 kap. 8 § PBL med stöd av 42 § förvaltningslagen kan förenas med bestämmelsernas utformning. 13 kap. 12 och 13 §§ i PBL kan inte anses utesluta att 42 § förvaltningslagen tolkas på ett sätt som innebär att miljöorganisationer i vissa fall ges talerätt, trots att 13 kap. 8 § PBL pekar på en mer restriktiv inställning från lagstiftarens sida.

Att det finns miljörättsliga bestämmelser som behöver beaktas i ett bygglovsärende innebär dock enligt Högsta Domstolen inte att varje bygglovsärende omfattas av art. 9.3. Domstolen förtydligar istället att bygglovsärenden många gånger istället förmodligen kommer att falla utanför tillämpningsområdet för art. 9.3. Domstolen lyfter fram att det i en bygglovsprövning ingår prövning mot 3 kap och 4 kap 1-8 §§ i miljöbalken och att de sistnämnda reglerna gör att även reglerna om Natura 2000 kan aktualiseras i själva bygglovsprocessen. Om frågorna som är direkt kopplade till miljöbalken blir aktuella blir det en avvägning mot vilka åtaganden Sverige har internationellt. Högsta Domstolen förklarar därefter att i den mån ett bygglovsbeslut aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet, så ska 42 § förvaltningslagen ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har klagorätt i fråga om bygglovsbeslut. Detta för att förhindra att Sverige bryter mot sina åtaganden enligt Århuskonventionen.

Domstolen är mycket tydlig med att detta inte innebär att alla bygglovsärenden ska gå att överklaga för miljöorganisationer, utan att bygglovsärenden tvärtom många gånger ändå faller utanför organisationernas talerätt.

Högsta Domstolen har därmed skapat en förvirrande situation då handläggare och myndigheter nu kommer vara tvungna att göra bedömningar om huruvida ett bygglovsärende kan anses beröra miljöfrågor på sådant sätt att det kan bli aktuellt för miljöorganisationer att överklaga. Denna komplicerade fråga om vem som egentligen har överklaganderätt påminner om den situation som MÖD har skapat vad gäller vem som har rätt att överklaga startbesked, exempelvis för Attefallshus. Avseende Attefallshus ska det ske en avvägning av huruvida grannen kan anses tillräckligt berörd, där gränsdragningarna är svåra.

Enligt praxis har vi nu två fall där man anser att PBL inte i sig är tillräckligt tydlig eller där paragraferna får vidgade användningsområden.

Slutsatsen som kan dras av Högsta domstolens dom är att det ska föreligga mycket särskilda omständigheter för att ett bygglov ska vara sådant att det får överklagas av en miljöorganisation, men att överklaganderätt föreligger i vissa fall.

Framtida praxis i denna fråga kommer att få betydande effekter på byggandet i Sverige. Det blir spännande att följa och se vilken sorts miljöhänsyn i bygglovsärenden som kan anses vara så betydande att miljöorganisationer ska få talerätt.

Har Du frågor om detaljplaner och bygglov?

Kontakta:

Pia Pehrson, advokat och partner
pia.pehrson@foyen.se

Caterina Carreman, advokat
caterina.carreman@foyen.se

Isabel Andersson, biträdande jurist
isabel.andersson@foyen.se