Skip to main content

Inrätta professur i populärvetenskaplig kommunikation

Blogginlägg   •   Jan 03, 2017 15:00 CET

I den politiska diskussionen, i såväl Sverige som senast i USA i samband med presidentvalet, har avståndet mellan medborgare och politiker diskuterats. Många analytiker anser att klyftan parterna emellan har ökat. På samma sätt diskuteras avståndet, eller klyftan mellan, kunskap och fakta å ena sidan och å andra sidan åsikter, tyckanden och populistiska inspel i samhällsdebatten.

Kortfattat kan det senare beskrivas som att aldrig har så mycket grundlösa tyckanden och personliga åsikter fått ta så stor plats i samhället, trots att det nog aldrig producerats som mycket kunskap och fakta som det görs i dag. Det är inte alltför vågat att påstå att ett kunskaps- och vetenskapsförakt håller på att smyga sig in i det svenska samhället.

Universitet och högskolor får betraktas som största och viktigaste källan till kunskapsproduktion och vetenskap. Dessutom står universitet och högskolor för den största kompetensen inom kommunikation och pedagogik, men trots detta klarar man inte att kommunicera ut denna på ett sätt som gör att den kan tas emot och accepteras av gemene man. En förutsättning för att få acceptans för det vetenskapliga perspektivet är att kunna kommunicera ut den kunskap man representerar på ett sätt som blir attraktivt och tillgänglig för alla. Här brister akademin.

Den kunskap och fakta som finns är helt enkelt inte tillgänglig för medborgarna på ett sådant sätt som gör den begriplig och därigenom kan förstås och accepteras. Det vill säga, vetenskap beskriven så man kan förstå den, generellt kallad populärvetenskap. Det finns såklart förklaringar till detta:

Det finns idag inte tillräckliga incitament inom lärosätena att prioritera dessa frågor. Det i sin tur hänger ihop med en hierarki där forskning är högst placerad följt av undervisning och först därefter kommer samverkan med det omgivande samhället (bl. a populärvetenskap). Denna hierarki vidmakthålls dessutom av överordnande finansieringsstrukturer som inte hittills visat intresse för att jämställa de tre delarna. Som konsekvens leder detta till att forskare och lärare i stor utsträckning inte har möjligheten att prioritera att arbeta med populärvetenskaplig produktion av egen eller andras forskning.

Forskare och lärare måste i dag ägna stor del av sin tid till att skriva externa forskningsansökningar för att kunna finansiera sin forskning, samt att publicera forskning för att ha större chans till ny finansiering och för sin vetenskapliga meritering. Denna produktion är precis den motsatta till populärvetenskaplig produktion. Den snarast förutsätter svårbegripliga texter, skrivna för de mest insatta. Att presentera sina resultat på ett tillgängligt och attraktivt sätt för allmänheten, finns det helt enkelt inte tid för.

Det är i dag inte heller meriterande, utan snarast belastade att arbeta med populärvetenskaplig kommunikation, och det finns heller inga ekonomiska incitament i form av lönekriterier som baseras på förmåga och intresse för populärvetenskap. Så länge dessa förutsättningar råder kommer inte enskilda forskare, fullt naturligt, att prioritera detta.

Det behövs således incitament för att få upp populärvetenskapen på prioritetslistan inom akademin. Ett incitament är att ordna så att även detta område blir meriterande för framtida tjänster och utnämningar. Vissa försök har påbörjats på enskilda lärosäten, men resultat uteblir. Ett annat är att skapa tydliga kriterier för löneutveckling där detta område finns med som en tydlig och prioriterad variabel.

Men det behövs även tydliga markeringar för att jämställa detta område med forskning och utbildning. Här måste ansvaret ligga ovanför lärosätena, alltså på regerings- och riksdagsnivå. De kan skicka tydliga signaler till lärosätena att prioritera upp området via regleringsbrev, men de kan också mer direkt skapa förutsättningar.

Jag föreslår nedanstående som ett viktigt första steg att tydligt markera vikten av populärvetenskaplig kommunikation från universitet och högskolor ut i samhället:

Inrätta konstnärliga professurer i populärvetenskaplig kommunikation.

Inrätta två till tre professurer i populärvetenskaplig kommunikation. Genom att göra dem konstnärliga kan utnämning göras baserad på sökandes populärvetenskapliga produktion och inte på vetenskapliga meriter som annars sker.

Låt professurerna rotera mellan lärosäten

Skapa förutsättningar för att professurerna roterar mellan olika lärosäten om en period av tre till sex år. På detta sätt skapas möjlighet för fler personer att utvecklas och verka inom området med professors titel.

Skapa incitament för att attrahera sökanden.

Även om en professorstitel i sig kan attrahera, behövs ytterligare incitament för att locka sökande att minska sin egen forskning inom sitt område till förmån för att verka inom populärvetenskapen. Ett sätt att lösa detta är att låta den sökande, som vid ansökningstillfället bör vara lägst docent, automatiskt erhålla en professur i sitt eget ämne efter att den tidsbegränsade konstnärliga professuren avslutats.

Skapa incitament för lärosätena

Staten bör, åtminstone inledningsvis, finansiera stora delar av dessa professurer genom att öronmärka anslag till lärosätena. Detta sker lämpligtvis genom ett fallande stöd under varje rotationsrunda. Det vill säga, statens direktanslag till respektive lärosäte är högst under de första åren lärosätet innehar professuren. Lärosätet bör även få kompensation under ett antal år då innehavaren av den populärvetenskapliga professuren övergår till en professur i dennes eget ämne.

Tydliggör uppdraget

Arbetsuppgifterna för innehavare av dessa professurer bör tydliggöras. Kanske mer än vad som är brukligt vid tillsättande av professorer. Viktiga inslag bör, förutom fortsatt egen populärvetenskaplig produktion, vara insatser på såväl grundutbildning som forskarutbildning för att säkra tillväxt av forskare som kan och vill arbeta med populärvetenskaplig kommunikation i framtiden.

På detta sätt tas inte bara första steget mot ett bättre arbete med kommunikation mellan akademin och övriga samhället. Det är också ett steg för att minska kunskapsförakt och faktaresistens, något som bör vara en högst prioriterat område för såväl staten, som lärosäten och enskilda forskare.

(Denna text publicerades på www.svd.se tidigare idag.)