Inte viktigare. Bara lika viktigt som all diskriminering.

Vissa människor kommunicerar genom att tala. Vissa genom blinkningar. Vissa gör sig förstådda genom teckenspråk och andra genom sin andning. Vissa kan gå, andra sitter i rullstol. Vissa har inga ben eller armar. Vissa är friska och vissa är sjuka. Vår verklighet delas men förutsättningarna är ändå väldigt olika. Vi lever i ett öppet samhälle med lika rättigheter där ingen får stängas ute på grund av sin etnicitet eller sexuella läggning och där alla och envar utan förbehåll äger rätten till att få delta i denna verklighet. Detta är viktigt och rätt och vi kan vara stolta över ett samhället som varje dag strider mot de krafter som vill minska denna öppenhet och försämra andra medmänniskors verklighet. Men vem ser till de som inte har någon röst eller som inte får komma in? Vem hjälper om det inte finns hjälp att få? Hur skulle du ta dig in om dörren var stängd och du satt i rullstol? Hur skulle du må om du var tvingad att sitta hemma för att du inte kan komma in dit du vill? Alla förtjänar delaktighet i verkligheten. Inte bara teoretiskt utan praktiskt. Alla ska få komma in på café eller kunna se en konsert. Alla i vårt land har genom sin existens förtjänat att få vara en del av det som så många tar som en självklarhet. Alla förtjänar delaktighet i livet om de vill.

För oss är tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning minst lika viktigt som all annan form av diskriminering speciellt eftersom många saknar sätt att uttrycka sig på. Inte viktigare. Bara lika viktig.