Demoskops väljarbarometer för mars 2013

Demoskops/Expressens  väljarbarometer för mars visar att det går mycket tungt för Alliansen just nu. De rödgröna (48,1%) utökar sitt försprång till 8,5 procentenheter. Stödet för Alliansen (39,6%) är nu på sin lägsta nivå sedan juli 2008. Med tanke på det nyligen genomförda Alliansmötet i Maramö är den nivån särskilt intressant. Tolkningen är att det, åtminstone kortsiktigt, inte gett några positiva effekter. Det finns en risk att det snarare betraktas som enbart ett PR-jippo utan konkreta politiska resultat.

Förändringarna för de enskilda partierna är begränsade men bekräftar i stort tidigare tendenser.

Moderaterna (27,8%) tappar 1,6 procentenheter, vilket innebär att man nu har sitt lägsta stöd sedan mars 2010. Rörelserna har inte primärt skett inom Alliansen då även övriga allianspartier backar; Folkpartiet (5,4%) med 1,1 procentenheter, Kristdemokraterna (3,4%) med 1,0 och Centerpartiet (3,0%) med 0,4. För andra månaden i rad är därmed Centerpartiet minsta Alliansparti. Generellt tappar de mindre partierna till Moderaterna, som i sin tur tappar till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Med både Kristdemokraterna och Centerpartiet under spärren och med Folkpartiet som närmar sig en liknande situation börjar situationen se väldigt besvärlig ut. Alliansens stöd är, liksom inför valet 2010, särskilt svagt bland yngre väljare, varför det finns skäl att tro att ungdomsarbetslösheten belastar regeringen alltmer.

På den rödgröna sidan är förhållandet det omvända,  d v s samtliga partier ökar något i opinionen; Socialdemokraterna (32,3%) med 0,4 procentenheter, Vänsterpartiet (6,2%) med 0,4 och Miljöpartiet (9,%) med 1,1.

För tredje månaden i rad får Sverigedemokraterna (11,0%) sitt högsta stöd någonsin. Ökningen under den senaste månaden var 1,4 procentenheter. Under det senaste året har man fördubblat sitt stöd blad väljarna. Partiet har visserligen ett stort stöd bland yngre män på landsbygden, men bilden av att sympatisörerna domineras av den gruppen är felaktig då man nu börjar få ett relativt utbrett stöd i flera grupper. Exempelvis är det 5% av kvinnorna, 13% av pensionärerna och 7% av storstadsborna som nu stöder partiet. En tillströmning av sympatisörer har skett på bred front, men i minst utsträckning från de som i senaste valet röstade på Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Spekulationerna kring hur en regering ska kunna formeras kommer avlösa varandra fram till valet. Det vi nu kan konstatera är att vi är långt från ett tänkbart stabilt regeringsunderlag.  

Perioden har knappast präglats av politiska utspel som haft genomslag. Snarare ska nog opinionsutvecklingen ses som att det nu finns ett tydligt missnöje med regeringspartierna och den allmänna utvecklingen. I den allmänna debatten är det dessutom få saker som gått regeringens väg. Man belastas snarare för tveksamheter i de statligt ägda företagen, svårigheter inom vård och skola, försvarets förmåga och förhållningssättet till försvaret. Dessutom har spekulationerna kring Fredrik Reinfeldts eventuella avgång knappast bidragit till bilden av en stark alliansregering.

Jobb och Sveriges ekonomi är alltjämt de viktigaste frågorna, men trots varsel och en allmän oro i ekonomin har vården, skolan och omsorgen flyttat fram sina positioner som viktigaste fråga, vilket gynnar oppositionen. Sett över en längre tidsperiod finns också en ökad allmän pessimism, d v s alltfler tycker att utvecklingen går åt fel håll snarare än åt rätt håll. Ett mycket intressant skifte har dock skett då män nu är något mer negativa till utvecklingen än kvinnor. Det är historiskt sett mycket ovanligt och möjligen relaterar det till att svårigheterna ökar mer inom traditionellt manliga yrken snarare än inom de yrken som är kvinnodominerade.