HD klargör ansvarsfördelning vid felavhjälpande – svaret kan bli kostsamt för entreprenörer

Tidigare i år har Foyen kommenterat ett hovrättsavgörande som bland annat handlade om gränsdragningen mellan fel och skada vid användande av branschens vanligaste standardavtal. Artikeln hittas här >>

Högsta domstolen har nu tittat närmare på en liknande fråga och bedömt hur långt ansvaret för att avhjälpa fel egentligen sträcker sig. I ett färskt avgörande har det konstaterats att ansvaret att avhjälpa fel inte bara gäller själva felet, ansvaret inkluderar också åtkomstarbeten, lokaliseringsarbete och återställandearbete – även om detta innebär att göra om en annan entreprenörs arbeten och kanske behöva utföra arbeten som ligger utanför egen kompetens och erfarenhet.

Upptakten till målet var att en beställare hade upphandlat en så kallad delad entreprenad, det vill säga att flera olika entreprenörer ansvarade gentemot beställaren för olika delar av en entreprenad. Beställaren hade bland annat anlitat en viss entreprenör för rörarbetena och detta entreprenadavtal reglerades av det äldre standardavtalet ABT 94, vars bestämmelser i nu aktuella delar motsvarar reglerna i de senaste utgåvorna (AB 04 och ABT 06).

Sedan entreprenaden slutförts reklamerade beställaren fel i rörentreprenaden. Entreprenören godtog att genomföra avhjälpandearbeten men krävde att beställaren skulle stå för kostnaderna för åtkomst och återställande, eftersom rören hade kommit att gjutas in av beställaren. Entreprenören invände att det inte var fråga om avhjälpandekostnader utan om skada till följd av felet, vilket innebär särskilda ansvarsbegränsningar. Annorlunda uttryckt – skulle kostnaden för att bryta upp och återställa gjutningsarbeten ses som en del av själva felavhjälpandet eller som en ofrånkomlig skada på grund av felet?

Frågan kom att hänskjutas till Högsta domstolen som nu har klargjort hur denna gränsdragning mellan fel och skada ska göras.

Högsta domstolens beslut innehåller ingående redogörelser för systematiken för tolkning av dessa standardavtal och också jämförelser med bland annat regler och standardavtal från närliggande länder. Beslutet är pedagogiskt uppbyggt och ännu ett exempel på hur Högsta domstolen befäster tillvägagångssättet för hur otydligheter i byggbranschens standardavtal ska angripas.

Efter de olika jämförelserna når Högsta domstolen en slutsats om att avhjälpandeskyldigheten, om inget annat har avtalats, innebär att en entreprenör är skyldig att bekosta allt arbete som krävs för att entreprenaden ska bli i avtalat skick. Högsta domstolen konstaterar också att det aktuella standardavtalet inte motsäger en sådan ordning och kommer fram till att standardavtalet ska tolkas på sådant sätt.

Högsta domstolen har som utgångspunkt att den entreprenör som ansvarar för felet även rent faktiskt ska tillse att åtgärder avseende åtkomst och återställande utförs. Det är alltså inte fråga om enbart ett kostnadsansvar för sådana åtgärder. I den praktiska verkligheten får detta uppfattas som att en entreprenör inom ett fackområde kommer ha ansvar för att utföra ingrepp i arbete som berör andra fackområden – det vill säga annan aktörs entreprenad. Så länge åtkomst och återställande sker fackmässigt och till samma skick som före åtgärd bör beställaren därmed inte kunna motsätta sig att sådana åtgärder sker av den ansvarige entreprenören, oaktat att han gör ingrepp och återställande i annan entreprenörs arbeten.

Som ett förbehåll nämner Högsta domstolen att det däremot inte kan krävas av entreprenören att utföra arbeten som inte varit förutsebara vid avtalsingåendet. Detta innebär alltså att exempelvis kostnaden för att bryta upp ingjutning inte skulle behöva ersättas av entreprenören om det inte fanns någon anledning att anta att sådan ingjutning sedermera skulle ske. En beställare som själv utför arbetena har också bara rätt till ersättning för arbeten som är nödvändiga på grund av felet.

Sammanfattningsvis innebär avgörandet ett klargörande av att entreprenörer, främst underentreprenörer, riskerar att få stå för mycket omfattande kostnader för att avhjälpa eventuella fel. Denna ansvarsfördelning är strängare mot entreprenörer än vad som får anses ha varit vedertaget i branschen. Vi förutser därför att detta kommer att innebära en översyn av entreprenörers försäkringar och dyrare försäkringspremier i framtiden. Avgörandet väcker även frågor om hur omfattande entreprenörens ansvar kan bli. Liten tuva kan som bekant stjälpa stora lass men rimligen ska den lilla tuvans andel i affären spegla den risk som den ansvarige bär. Med detta avgörande kan en mindre aktör i ett större projekt få ett mycket omfattande ansvar.

_______________

Richard Sahlberg, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma
richard.sahlberg@foyen.se

Per Vestman, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma
per.vestman@foyen.se

Not: Det kommenterade avgörandet är beslutet meddelat den 17 juli 2018 i mål nr Ö 4965–17.