Hur ska ojämlikheten i sjukvården hanteras?

Ojämlikhet i sjukvården är en av de senaste årens stora debattfrågor. Det råder stor samsyn om att frågan är viktig och måste hanteras. En speciell delfråga är patienters tillgång till de nyaste läkemedelsbehandlingarna. Även där har de flesta både från sjukvården och bland de politiska beslutsfattarna blivit medvetna om att Sverige är betydligt långsammare än de flesta jämförbara europeiska länder på att införa de nya läkemedlen – och även här är man överens om att det är något vi gemensamt måste göra något åt.

Det finns därför ett flertal olika samverkansprojekt för att på ett organiserat och förnuftigt sätt analysera problemet och hitta en administrativt fungerande modell för att hantera detta, utan att budgetarna i landets alla landsting ska drabbas. Nu vid nyåret övergår ett sådant samverkansprojekt i SKL:s och TLV:s regi till ”vanlig verksamhet” – det är alltså inte längre en ”pilot”, utan nu ska metoden användas på allvar. Nya läkemedel ska införas och användas, och det ska ske på ett ordnat sätt så att ojämlikhet inte uppstår när det gäller hur bra behandling en patient får tillgång till beroende på var i landet han eller hon bor.

Vi inom den forskande läkemedelsbranschen är i grunden positiva till idén, men jag måste också ärligt säga att vi har en del frågor. Organisation och projekt i all ära, men kommer inte resultaten så är det kärt besvär förgäves. Då har mycket tid, mycket pengar och mycket ansträngning ägnats åt sammanträden, projektplanering, utvärdering, implementeringsanvisningar och allt vad det heter – men det enda som räknas är om patienterna verkligen får snabbare och jämlikare tillgång till nya behandlingar. Det är en något brysk sammanfattning av min oro, men jag anser att problemet bör formuleras just så.

Från de forskande läkemedelsföretagens sida vill vi inte bara sitta och älta vår oro. Den kan ju vara berättigad, men den kan också vara ogrundad. Vi vill kolla hur det verkligen går, baserat på hårda fakta.

Därför har vi nu, när samverkansprojektet för ordnat införande blir ”vanlig verksamhet”, gjort en nollmätning, det vill säga: hur ser det ut någon månad innan ordnat införande blir det nya sättet att utvärdera och föra in nya läkemedelsbehandlingar. Sedan tänker vi kolla med regelbundna mellanrum för att följa utvecklingen och förhoppningsvis se att tillgången förbättras, och att den blir mer jämlik.

Det finns ju ett väldigt enkelt sätt att få jämlikhet över landet i hur nya läkemedel används. Det är att inte använda något nytt alls. Det är jämlikt. Det blir ingen skillnad alls mellan landstingen. Men det är kanske inte så bra, varken för patienterna eller för sjukvården. Sverige skulle ganska snabbt falla i internationella jämförelser om sjukvårdens kvalitet. Så vi tror inte på den modellen, och jag tror inte egentligen att någon annan gör det heller – även om det ibland finns en underton av misstro mot ”det nya” som då och då uttrycks som att ”det är inte så många nya läkemedel som egentligen är något att ha”. Det senaste årets nya läkemedel mot hepatit C har på sätt och vis tagit loven av den typen av resonemang. Nu erkänner alla att det som är bra verkligen ska användas, och det är just det som samverkansmodellen syftar till – inte att det ska vara ett sätt att bara bromsa propåer från forskande läkemedelsföretag om att använda deras nya läkemedel.

Vad visar då vår nollmätning? Ni kan ta del av den på LIF:s hemsida www.lif.se under fliken ”press”. Där finns både ett sammanfattande pressmeddelande men också hela undersökningen som en bilaga att ladda ned..

Ja, det finns en del att jobba med, kan man säga. Skillnaderna i användning av nya läkemedel är påtagliga. Det skiljer från läkemedel till läkemedel. Inget landsting ligger lägst på alla områden utan det är en salig blandning. Men det är också lätt att se från undersökningen – som omfattar 27 olika läkemedel – att användningen är ojämlik. Om man undantar cancerläkemedlen är det bara ett av de övriga som används i alla landsting. För alla de övriga finns vita fläckar någonstans i landet. Och användningen av de som verkligen har införts i sjukvården skiljer sig radikalt åt mellan landstingen. För det enda icke-cancerläkemedlet i undersökningen som har använts i hela landet – det handlar om ett avancerat ögonläkemedel – motsvarar användningen en kostnad på mellan 72 244 kr per tusen invånare och 60 kr per tusen invånare.

En viss skillnad är rimlig, det ska erkännas. Det kan exempelvis handla om ovanliga sjukdomar som är ojämnt geografiskt spridda. Men de skillnader som undersökningen visar är i många fall inte försvarbara hur man än vrider och vänder på det.

Så nu blir det spännande att följa frågan. Kommer det att bli bättre? Blir det mer användning av de nya genombrotten, och blir det en rimligt jämlik användning över landet – eller kommer skillnaderna att bestå?

Jag hoppas på det bästa. Men för att det ska bli så måste frågan tas på allvar. Om skillnaderna består, då har hela övningen varit ett slöseri med tid och resurser, som inte har givit svenska patienter någon fördel alls. Då kommer det att vara att kasta pengarna i sjön.

Jag hoppas verkligen att det inte kommer att bli resultatet. Mycket ansträngningar har redan gjorts, och det är en stor samsyn om att problemen behöver rättas till. LIF har gjort nollmätningen för att hjälpa till i den utvärdering som är nödvändig och rimlig efter en sådan ansträngning och ett så omfattande projekt.