Hjärnkolls tanke är illusoriskt god, men verklighetens resultat är paradoxala och stigmatiserande

Kampanjen Hjärnkolls inlägg på Facebook idag; Länk... "Hjärnkolls vision är ett samhälle där alla har samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Ett sätt att nå dit är att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa. Läs här hur andra vill bidra. Plus visa ditt stöd du också!"

Tanken är god, samma tanke som florerat i många decennier utan att något verkligt konstruktivt hänt. 

Hur mycket man än bryter tystnaden så är resultaten stigmatiserande eftersom misslyckandena blir "anklagelser" att människor är "fel och obotligt sjuka" vilket leder till en syn på psykets sjukdomar som är nedvärderande och felaktig. Psykets sjukdomar är komplexa - och lösningen för komplexitet är den felande länken som inte upptäckts inom psykologin.

Det räcker inte med att bryta tystnaden, lika lite som det räckte att bryta tystnaden om en dödlig kirurgi innan man hittade lösningen. Att prata mer är ingen lösning om resultaten inte förändras.

Har ni tänkt på hur det resoneras kring psykisk ohälsa, någon eller något ska bota någons psykiska ohälsa. Hur ser det då ut, nästintill ingen tillfrisknar, ett fåtal hittar igenom problematiken med egen kraft. Där sitter lösningen, med egen kraft.

Eftersom det är komplext räcker det inte till med bara egen kraft för flertalet. Den egna kraften måste kompletteras med en "karta" över terrängen, den psykiska terräng som ska genomkorsas i dessa fall.

Kirurgen opererar också med egen kraft. Tänk efter en liten stund, hur såg det ut när kirurgen bara hade egen kraft för att genomföra komplexa operationer? Jag skulle inte ha velat ligga på det operationsbordet. Hur ser det ut idag i motsats till hur det ser ut inom psykologin? Kirurgin har vänt resultaten från att vara destruktiva till konstruktiva genom att den visuell överblicken - röntgen "hittades".

Mig veterligt var det en "vanlig människa" som upptäckte röntgen - på samma sätt är det en "vanlig människa" som upptäckt processkartan för psykologin som är lika effektiv och fungerande som röntgen för kirurgin.

Är det svårt att förstå det jag visar om generella komplexitetsregler?

Är det svårt att förstå att människan aldrig löst något komplext på ett effektivt sätt utan en visuell överblick?

Vad är det i det jag visar som är så svårt att förstå, mönstret är uppenbart och 100%igt konsekvent. 

Eller, kan det vara så att tystnaden om det jag visar egentligen är det förödande kompakta tystnadsproblemet?

Jag ser gärna att någon förklarar detta för mig; info@psykologiskorientering.se