På ny mark får även namn anpassa sig

Det unika ortnamnsmaterialet i den isländska Knýtlinga saga vittnar om språkkontakt mellan vender (västslaver) och skandinaver under vikingatid och tidig medeltid. Nordbor har lånat slaviska namn och anpassat dem till sitt språk med hjälp av olika strategier. Det visar en ny avhandling av Alexandra Petrulevich som disputerar vid Uppsala universitet den 14 maj.

Ortnamn är språkets äldsta fasta kvarlevor. De kan härstamma från brons- och järnåldern och är som regel bundna till de lokaliteter namnen syftar på. Ortnamnens form och ”synliga” innehåll förändras och fördunklas naturligtvis med tiden. Men det är möjligt att utforska även dessa fornminnen, och på så sätt få uppgifter om vem som har bott i området, vilket språk de talat och vad som troligen gav upphov till platsens namn. Ortnamn utgör därför utomordentligt bra källor för att spåra upp gammal, avbruten språkkontakt.

I sin avhandling har Alexandra Petrulevich undersökt unikt vendiskt (västslaviskt) ortnamnsmaterial som i många fall endast finns belagt i den isländska Knýtlinga saga. Detta ortnamnsmaterial har anknytning till Vendland, det vill säga dagens Holstein och Pommern i norra Tyskland och norra Polen. Undersökningen visar att hälften av de studerade namnen vittnar om språkkontakt mellan slaver och skandinaver på Östersjöns södra kust under vikingatid och tidig medeltid. Dessa ortnamn som är av slaviskt ursprung utsattes för olika anpassningsstrategier, då skandinaver integrerade namnen i sitt språk. Beståndsdelar i namnet Rostock som härstammar från slaviskans *Roztok med betydelsen ’stället där vattnet delar sig’ byttes till exempel ut mot likalydande motsvarigheter i fornisländskan, vilket gav Rauðstokkr med betydelsen ’röd stock’. Ett annat exempel på anpassning är namnet på staden Szczecin i norra Polen som översattes till fornisländskan som Burstaborg med betydelsen ’borstborg’.

De vendiska ortnamnen i Knýtlinga saga delar även sagans komplicerade historia. Det stora tidsgapet mellan nedskrivningen i mitten på 1200-talet och sagans bevarade eftermedeltida avskrifter är svårt att överbrygga. Handskrifterna uppvisar flera varierande former av de undersökta namnen. Det är viktigt att avgöra om dessa former kan ha varit i bruk på Östersjöns södra kust under 1100-talet eller om de endast är konstruktioner av de isländska skrivarna. De handskrifter av Knýtlinga saga som analyserats avslöjar alltså även vilka strategier isländska skrivare använde sig av för att handskas med mindre kända namn. Till exempel byttes *Dimin, ett namn av slaviskt ursprung som avser borgen Haus Demmin i Mecklenburg-Vorpommern, mot Dímun, ett namn känt från de färöiska öarna Stóra Dímun och Lítla Dímun.

Avhandlingens teoretiska ram omfattar klassificering av anpassningsstrategier och diskussion kring de faktorer som kan förklara varför människor väljer att anpassa lånade namn på ett visst sätt. Denna teoretiska diskussion kan hjälpa oss att även förstå de processer som lånade namn genomgår här i Sverige, som också är fullt med ortnamn av icke-nordiskt ursprung. Sådana ortnamn är våra främsta vittnen om tidig språkkontakt mellan svenskar eller snarare svenskarnas förfäder och andra folkgrupper, framför allt samer och finnar, och om utbredningen av dessa folkgrupper och deras språk. Många samiska och finska ortnamn har lånats in i svenskan i anpassad form, då man antingen bytt ut de samiska och finska språkljud som saknades i svenskan mot närliggande svenska ljud, eller översatt delar av eller hela ortnamn. Giebmegáisi blev på det sättet till Kebnekaise, Geavrovuohppi till Krokvik och Kieruna till Kiruna.

För mer information kontakta Alexandra Petrulevich, tel: 018-471 2901, 0735850418, e-post: alexandra.petrulevich@nordiska.uu.se

Avhandling: Ortnamnsanpassning som process. En undersökning av vendiska ortnamn och ortnamnsvarianter i Knýtlinga saga. Läs mer om disputationen och ladda ner avhandlingen här.