Lotta är död – vad händer härnäst?

Knappast någon har kunnat undgå den senaste veckans rapportering kring Lotta, den 41-åriga kvinnan som misshandlades till döds av en grovt kriminell man som hon tidigare haft en kort relation med. Det mediala intresset har denna gång varit stort och de upprörda rösterna fler än vanligt. Kanske beror det på våldets synnerliga grymhet. Kanske handlar upprördheten om det faktum att åklagare och polis inte förmått att skydda en kvinna trots att det funnits tydlig, för att inte säga uppenbar, risk för upprepad utsatthet. Kanske har svenska folket fått nog.

Men vad händer när känslostormen lagt sig och debatten ebbat ut? Allt är inte som vanligt längre. Inte för Lottas anhöriga och inte för närstående till de uppskattningsvis 200 kvinnor som under de senaste tio åren dödats i Sverige av en man de haft en relation med. Frågetecknen hopar sig. Var och varför har det brustit? Handlar det om enstaka individuella misstag eller är det snarare ett inbyggt systemfel? Är det den bristfälliga kunskapen som är gränssättande eller rör det sig om otillräckliga resurser? Kanske är det en fråga om bristande ledning och styrning eller om en kultur som präglar arbetsplatsens professionalism?

Även om Lottas fall visar på den mest extrema formen av våld är hennes situation på intet sätt unik. Tvärtom visar en kartläggning från Stiftelsen Tryggare Sverige (TS 2013:1) på flera likheter med andra fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Det handlar om situationer där:

• Personer i den drabbades omgivning känt till att det förekommer våld och hot
• Olika myndigheter sedan tidigare har pågående utredningar kring offret, gärningspersonen, familjen etc.
• Riskfaktorerna för upprepad utsatthet förekommer i stor utsträckning (tidigare våld och hot mot partner, svartsjuka, kontroll och äganderättsbehov, annan kriminalitet, oförmåga att acceptera en separation, missbruk etc.)
• Offret uppvisar flera så kallade sårbarhetsfaktorer (ambivalent inställning till säkerhetsarbetet, rädsla för konsekvenser, dåligt fysiskt skydd etc.)

Det går med andra ord inte längre att gömma sig bakom bortförklaringar i stil med att ”det är lätt att vara efterklok” eller ”hade vi då vetat det som vi vet nu…” osv.

De senaste decenniernas satsningar på frågor som rör brott i nära relationer har, hur märkligt det än låter i detta sammanhang, givit oss goda förutsättningar att utreda brotten och säkerställa att de som utsätts får adekvat hjälp, stöd och skydd. Exempel på detta är justerad eller ny lagstiftningen i form av t.ex. kvinnofridskränkning, kontaktförbud och olaga förföljelse. Kunskapen har även den förbättrats tack vare ny forskning och återkommande utbildningssatsningar, bl.a. när det gäller upprepad utsatthet för brott. Dessutom finns sedan över tio år anpassade verktyg inom polisen och socialtjänsten för genomförandet av strukturerade hot- och riskbedömningar för att säkerställa att den drabbade inte ska utsättas för upprepade brott.

Ur ett kriminalpolitiskt perspektiv är det få områden som tilldragit sig samma intresse som brott i nära relationer. Dessutom har ett partipolitiskt konsensus genomsyrat debatten (eller snarare bristen på debatt). En rad statliga utredningar har också pekat på att det handlar om en folkhälsofråga som kräver en nationell strategi och särskilda insatser, fördelade över flera myndigheter.

Trots goda förutsättningar att bedriva ett effektivt och professionellt arbete med brott i nära relationer kan vi samtidigt konstatera följande:

• Det är ytterst få anmälningar om brott i nära relationer som klaras upp och det är stora geografiska skillnader vad gäller andelen personuppklarande brott (TS 2015:2)
• Trots att polisen under senare år har tagit fram rutiner och riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet, inklusive arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar, tillämpas dessa rutiner mycket olika i landet (TS 2010:2; RPS 2014:7)
• Det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud (TS 2011:1; 2012; 2013; 2014), Brå 2015:3)
• Trots att socialtjänsten har fått ett förtydligat ansvar att tillhandahålla hjälp och stöd åt personer som utsatts för brott i nära relationer varierar stödet kraftigt mellan Sveriges 290 kommuner (IVO 2014, Socialstyrelsen 2015, TS 2015:2)

Så vad handlar problemet egentligen om och hur kommer det sig att det uppstår ett glapp mellan den politiska viljan, den enskilde tjänstemannens många gånger goda intentioner och det verkliga utfallet?

Enligt vår mening är det framför allt två orsaker till att det har varit svårt att gå från ord till handling.

För det första finns ett ointresse av att dra erfarenheter av inträffade fall för att på så sätt lära av begångna misstag. Till skillnad från när flygplan störtar, båtar sjunker och tåg spårar ur genomförs nämligen inga haveriutredningar vid dödligt våld i nära relationer. Ett försök till sådana analyser gjordes förvisso i januari 2012 när Socialstyrelsen fick i uppdrag att genomföra så kallade dödsfallsutredningar när en person avlidit till följd av brott av bekant gärningsperson. Två år senare konstaterade emellertid Statskontoret att syftet med uppdraget inte uppnåtts. Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har nu föreslagits ta över utredningarna. Oavsett vem som ansvarar för denna typ av haveriutredningar krävs att polis, åklagare och socialtjänst utsättas för en oberoende granskning i samband med ärenden som rör dödligt våld i nära relationer. Hur ska man annars kunna lära av misstag och utveckla arbetet?

För det andra kan ingen egentligen svara på frågan vilken förmåga som centrala aktörer som polis, åklagare och socialtjänst måste ha för att kunna utföra sina respektive uppdrag. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc. Detta synsätt utmanar de traditionella förklaringarna till varför situationen ser ut som den gör. För hur kan någon påstå att det saknas resurser eller att det behövs mer utbildning och bättre samverkan om det inte först klaras ut hur det interna arbetet ska bedrivas, vilka grundläggande kunskaper som krävs etc. för att lösa uppgifterna?

Med detta sagt är det inte konstigt att de direktiv, riktlinjer, handlingsplaner, dokument etc. som styr polisens, åklagarnas och socialtjänstens arbete med dessa viktiga frågor missar själva målet. Så länge det inte klaras ut vilken förmåga som krävs när det gäller arbetet med brott i nära relationer, och så länge myndigheterna inte drar erfarenheter av inträffade fall för att på så sätt lära av begångna misstag, kommer denna folkhälsofråga förblir en politisk spelpjäs utan verklig slagkraft.

Därför är frågan högst adekvat, vad händer härnäst? När de sista ljusen för att hedra Lottas minne brunnit ut kommer då allting återgå till det ”vanliga”? Om så är fallet är risken påtaglig att nya ljus kommer tändas inom kort.