Fler poliser, tydligare ledning eller kvantitativa mål - vad krävs för att lösa krisen inom polisen?

Tidigare i dag (12/9 -16) presenterade regeringen en budgetsatsning som innebär 2 000 fler poliser till 2020. Bakgrunden är polisens dåliga resultat och nya utmaningar i form av bland annat ökat terrorhot, bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal. Frågan är emellertid om fler poliser är rätt medicin för att komma till rätta med problemen.

Under de senaste veckorna har diskussionerna gått heta i media om vad polisens dåliga resultat egentligen beror på och vad som krävs för att vända situationen. Beror det på många onödiga anmälningar som rör förhållanden som inte är brott eller på flyktingströmmen? Är lösningen att brottsoffer och vittnen måste hjälpa till mer? Krävs 2 000 nya poliser? Handlar det om helt andra saker?

Att svensk polis var (och är) i stort behov av förändring torde vara tydligt för alla med tanke på de senaste årens larmrapporter om stora brister i polisens brottsförebyggande arbete (Brå 2014:17, Brå 2013:21; RiR 2010:23; RPS 2013:14). Lika illa beställt förefaller det vara beträffande utredningsverksamheten där flera aktörer konstaterar att det tar för lång tid att utreda brott och att för få brott klaras upp (Brå 2013:20; RiR 2011:27). Dessutom konstateras att satsningen på fler poliser inte har givit förväntade effekter (Brå 2013:12). Till det kommer brister i ledning och styrning från riksdagen och regeringen när det gäller utformning av mål, krav på uppföljning och tillsyn (Statskontoret 2011:20).

För att komma tillrätta med ovanstående problem beslutade en enig riksdag i december 2012 att de 21 fristående länsmyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium skulle slås ihop till en nationell polismyndighet.

Mycket talar emellertid för att beslutet att centralisera polisen var ett beställningsverk där diagnosen var anpassad utifrån en förbestämd medicin; ökad centralisering, när patienten i själva verket led av en helt annan sjukdom.

Vi från den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige var en av få remissinstanser som var kritiska till Polisorganisationskommittén förslag om att centralisera polisen. Sedan beslutet väl fattades har vi varit och är lojala. Vissa polisiära uppgifter måste hanteras centralt medan andra kan hanteras centralt. Lika självklart är det dock att ytterligare andra uppgifter måste hanteras lokalt. Det gäller till exempel det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet.

Nu är polisens verksamhet med rätta föremål för nya diskussioner och åsikterna om varför det ser ut som det gör och om vad som krävs för att vända situationen går heta. Tyvärr saknas fortfarande en ordentlig analys av orsakerna bakom polisens problem. Det hindrar emellertid inte olika aktörer att komma med mer eller mindre spekulativa lösningar.

Olika tänkbara förklaringar till polisens försämrade resultat som förts fram har visat sig endast i begränsad utsträckning förklara situationen. Samtidigt finns andra förklaringar som är svårare att både avfärda och bekräfta utifrån empiri. Det handlar till exempel om:

Förändrad brottsstruktur
Till viss del kan polisens dåliga resultat sannolikt bero på en förändrad brottsstruktur där en del av den traditionella mängdbrottsligheten i form av t.ex. tillgrepp av fordon och våld i offentligt miljö har minskat till förmån för en grövre och mer organiserad brottslighet. Dessutom har den tekniska utvecklingen möjliggjort nya typer av brott och tillvägagångssätt som har försvårat (inte förhindrat) polisens möjligheter att nå framgång.

Brist på lokal förankring
Vi vet också att en grund för framgångsrikt polisarbete är att det finns en lokal förankring där polisen känner och är kända av invånarna. Även om syftet med den nya organisationen sägs vara att komma närmare invånarna så är det näst intill en omöjlig ekvation att åstadkomma en lokalt förankrad polis samtidigt som verksamheten centraliseras. Dessutom innebär en omorganisation i sig alltid produktivitetsbortfall då de anställdas fokus flyttas inåt i samma stund som en omorganisation kommer på tal. Detta fortsätter erfarenhetsmässigt över själva omorganisationen och ett antal år därefter.

Avsaknad av kvantitativa mål och tydliga kravställare
En annan förklaring till de senaste årens utveckling kan också vara avsaknaden av kvantitativa mål och tydliga kravställare, vilket blivit särskilt påtagligt i samband med omorganisationen. För samtidigt som polisen genomgått den största omorganisationen sedan förstatligandet 1965 har det politiska inflytandet i form av lokala polisstyrelser helt tagits bort. Dessutom har regeringen avskaffat i princip samtliga kvantitativa mål eftersom "professionernas kunnande och yrkesetik" ska bli mer vägledande och då "det ska tillskapas styrmodeller som ger större frihet för medarbetarna i offentlig sektor".

Tidigare utgjorde också de juristutbildade polischeferna kravställare internt i organisationen. Detta togs dock bort i samband med den så kallade glastaksreformen med konsekvensen att Sverige aldrig tidigare haft så oerfarna polischefer, som numera dessutom kommer från de egna leden.

Summan av kardemumman är att det fortfarande saknas ordentliga analyser av vad polisens dåliga resultat egentligen beror på. Det hindrar dock vare sig regeringen eller oppositionen från att försöka övertrumfa varandra, bland annat i antalet nya poliser som ska tillföras Polismyndigheten. Detta trots att rikspolischefen själv i Polisens årsredovisning för år 2015 tvingas erkänna att det finns kvalitetsbrister i myndighetens tidsredovisning med konsekvensen att ”det är svårt att på ett rättvisande sätt fastställa hur myndighetens resurser har använts.”

Om rikspolischefen inte vet hur de befintliga resurserna har använts, hur kan han (och andra) då vara så säker på att det behövs fler poliser – och att det är just 2 000 stycken? Kanske krävs 10 000 fler poliser. Kanske handlar det om att behålla de som redan finns eller också handlar åtgärderna för att vända polisens dåliga resultat snarare om bättre ledning och styrning, inklusive tydliga kvantitativa mål.

Vi vill därför mana till besinning när de politiska partierna åter försöker trumfa över varandra i antal nya poliser. Kanske behövs fler poliser, kanske inte. Avgörande för detta är vilken förmåga som finns respektive vilken förmåga som krävs för att lösa ställda uppgifter.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige