Nyhet -
Elitforskning kräver resurser till Vetenskapsrådet
För att åstadkomma den elitsatsning på forskning regeringen önskar bör anslaget till Vetenskapsrådet öka kraftigt, anser dekanus Anders Karlhede i en debattartikel. Detta är en effektiv kvalitetsstyrning av nya medel till forskning. (publicerat på Newsmill)
På DN Debatt 30 augusti meddelar utbildningsminister Jan Björklund attregeringen i den kommande forskningspropositionen kommer att satsa 300 miljoner kronor per år på elitforskning. 250 miljoner ska användas för rekryteringav internationella toppforskare och 50 miljoner ska gå till unga elitforskare, här ska också Vetenskapsrådet skjuta till lika mycket. Ytterligare medel till forskningen, förutom de redan tidigare aviserade satsningarna på storskalig infrastruktur som MAX IV i Lund och SciLIfeLab i Stockholm/Uppsala, ställs i utsikt. Björklund meddelar också att anslagsfördelningen till universitet och högskolor ska styras av kvalitet i än högre grad än idag.
Dessa nya satsningar på forskning, med betoning på kvalitet, är glädjande. Regeringen måste emellertid komplettera de nu lagda förslagen med en kraftig ökning av anslaget till Vetenskapsrådet för att Sverige skall få ett väl fungerande, kvalitetsstyrt, system för finansiering av forskning – ett sådant system är en förutsättning för elit och spets. Vidare måste universiteten och Vetenskapsrådet samordna och tydliggöra sina roller i rekryteringen av forskare. Avgörande för forskningens kvalitet är hur rekryteringen av forskare sker, tillgången på resurser och balansen mellan dessa för forskare i olika stadier av karriären samt, naturligtvis, kvaliteten i hur resurser fördelas.
Forskare skall anställas i öppen konkurrens på av universiteten utlysta attraktiva läraranställningar och Vetenskapsrådets anslag måste ökas kraftigt så att mer resurser kan fördelas som projektstöd, efter ansökan och i konkurrens. Mer medel krävs till de unga forskarna men också till forskare som kommit längre i sin karriär så att inte stödet stryps när de unga lovande forskarna just har etablerat sig. Eftersom man inte med precision kan förutsäga vilka som kommer att stå för de stora upptäckterna, eller inom vilka områden dessa kommer att ske, måste man satsa på grundforskning och satsningen måste vara bred. Bredd är en grundläggande förutsättning för spets.
Det är relativt lätt att identifiera vilka som är de mest framstående etablerade forskarna i Sverige idag. Dessa har som regel redan ett omfattande forskningsstöd. Möjligheten för de allra främsta att få stora bidrag har glädjande nog ökat i och med tillkomsten av det europeiska forskningsrådet (ERC) och Wallenbergstiftelsernas ändrade policy. Bidragen från dessa är stora, konkurrensen om dem mycket hård och de fördelas efter ett noggrant peer-review förfarande, som åtnjuter respekt i forskarvärlden. Peer-review innebär att ansökningarna bedöms av andra forskare inom samma område. Dessa bidrag utgör redan en viktig finansiering av svensk spetsforskning och existensen av dem har en kvalitetshöjande inverkan på universitetens sätt att arbeta. Sammantaget finns ett bra system för att finansiera gräddan av de etablerade forskarna, inte minst som budgeten för ERC förhoppningsvis kommer att öka kraftigt.
Om det är lätt att identifiera de främsta av de etablerade forskarna så är det desto svårare att förutsäga vilka som kommer att bli ledande i framtiden. Vilka kommer att göra de stora genombrotten och inom vilka områden kommer dessa att ske? Forskningsresultat är svåra att förutsäga och planera för. Slutsatsen måste vara att man ska satsa brett, med fokus på kvalitet, och att man skall satsa på grundforskning. Detta ger en bas av stark forskning ur vilken framtidens spetsforskning – och dess oförutsägbara tillämpningar –växer fram.
Vetenskapsrådet är den aktör i svensk forskning som, jämte universiteten, gör detta; Vetenskapsrådet fördelar medel till forskare inom alla områden efter peer-review förfarande där de sökande forskarnas meriter och projektens vetenskapliga kvalitet är avgörande. Vetenskapsrådet spelar en central roll som finansiär av svensk forskning och har ett gott anseende i forskarsamhället. Konkurrensen om medel från Vetenskapsrådet är hård. Ett stöd från Vetenskapsrådet är i sig ett viktigt kvalitetstecken. Det mest framgångsrika sättet för regeringen att åstadkomma den breda kvalitetssatsning inom forskningen som är en förutsättning för elit och spets är att kraftigt öka anslaget till Vetenskapsrådet. Denna ökning skall ges utan styrning mot specifika områden; forskarna i de olika ämnesråden inom Vetenskapsrådet ska besluta hur medlen skall användas.
Hur skall då Vetenskapsrådet använda dessa nya medel? Huvuddelen bör fördelas som projektstöd till enskilda forskare. De som deltagit i fördelningen av stöd från Vetenskapsrådet vet att många mycket starka projekt inte kan finansieras och att många projekt blir underfinansierade. En rejäl förstärkning av anslaget skulle göra det möjligt för Vetenskapsrådet att ge bidrag till betydligt fler utmärkta projekt och lovande forskare, men också att ge större bidrag då projekten kräver detta. Här kan man konstatera att utbildningsministerns förslag innebär att 50 miljoner kronor av Vetenskapsrådets nuvarande anslag öronmärks för en viss insats. Detta är en icke-önskvärd styrning av Vetenskapsrådets resurser.
Rekryteringen av unga forskare är en ödesfråga för den framtida forskningens kvalitet. För att Sverige ska kunna rekrytera de mest lovande, unga talangerna skall attraktiva läraranställningar lysas ut brett av universiteten och tillsättas i öppen konkurrens. Stora ansträngningar skall göras för att attrahera starka, nationella och internationella, sökanden. Anställningar får inte vikas för en lokal kandidat. Universiteten måste erbjuda resurser till de nyrekryterade så att de framgångsrikt kan etablera sig och ha goda möjligheter att i konkurrens få medel från Vetenskapsrådet. En betydande del av Vetenskapsrådets medel går nu till yngre forskare som ännu inte har en läraranställning vid ett universitet.
Även om konkurrensen om bidrag från Vetenskapsrådet är hård så motsvarar den processen inte en väl utlyst anställning, där universitetet tar ett långsiktigt ansvar och prövningen omfattar såväl vetenskaplig kvalitet som andra meriter av betydelse för en läraranställning. Här måste formerna ses över så att det i första hand är universiteten som lyser ut anställningar och rekryterar unga forskare som sedan söker, och i konkurrens, kan få bidrag från Vetenskapsrådet och inte tvärt om. Ett antal högprofiltjänster bör emellertid initieras av Vetenskapsrådet – en ersättning för de avskaffade, mycket framgångsrika, forskartjänsterna på Vetenskapsrådet vore önskvärt.
Avgörande för de unga rekryterade lärarnas framtida utveckling som forskare är att det finns tillräckliga resurser för dem att driva och utveckla sin forskning. Universiteten och Vetenskapsrådet, och andra finansiärer, måste här ta ett gemensamt ansvar för att tillräckliga medel finns inte bara då dessa forskare är unga utan också då de blir äldre – förutsatt att deras forskning håller tillräcklig kvalitet. Vi riskerar att få en obalans i systemet om vi fördelar alltför stora resurser till alltför många nyrekryterade.
När det gäller att låta kvalitet styra anslagsfördelningen till universitet och högskolor så är en avgörande fråga hur kvalitet ska mätas? De indikatorer som används måste mäta vetenskaplig kvalitet, inte förmågan att attrahera externa resurser som inte kvalitetsgranskats. En utmärkt enkel kvalitetsindikator är mängden bidrag från Vetenskapsrådet. Man får då ett fördelningssystem som indirekt är baserat på peer-review. När det gäller bibliometriska indikatorer är det värt att notera att de riskerar att styra verksamheten i en oönskad riktning och att användande av impact-faktorer innebär en insmalning av forskningen och vetenskapligt viktiga områden riskerar att väljas bort.
Den ökade satsningen på forskning är, som framhållits, mycket välkommen, men för att den verkligen ska leda till att Sverige återtar sin internationella position som forskningsnation, måste förslaget modifieras. En generell ökning av anslaget till Vetenskapsrådet är ett effektivt och enkelt sätt att göra en kvalitetsbaserad fördelning av nya forskningsmedel – en sådan satsning skapar förutsättningar för framtida spetsforskning.
Anders Karlhede
